"Ty då skall det bliva en stor vedermöda..."

Det var en djup förtvivlan som skapade Kristendomen. Det vimlade av Messiasgestalter på den tiden men det var bara Jesus som fattade att det var bäst att ge upp alla politiska aspirationer och utopier och koncentrera sig på den andliga dimensionen.

Michelangelos målning illustrerar Matt 24:36:

"Men om den dagen och den stunden vet ingen något, icke ens änglarna i himmelen, ingen utom Fadern allena."

Lawrence Auster skriver att Jesu profetior om de sista dagarna inte ska tolkas bokstavligen:

"Inledningsvis vill jag bara säga en sak som kan bidra till att avlägsna ett hinder för förståelsen. Jesus talar inte om en enstaka historisk händelse, utan om ett mönster som existerar i evighet och manifesterar sig återkommande, både internt i enskilda människors liv, och externt i världsliga händelser.
Om så inte vore fallet, så finns det bara två möjligheter: att händelserna han beskriver är alla yttre händelser som hände en gång för alla under hans lärjungars livstid, och saknar relevans för oss själva, eller, eftersom de tydligen inte inträffade som en yttre händelse under hans lärjungars livstid som han tycktes säga att de skulle ("Detta släkte skall icke förgås, förrän allt detta uppfylls"), att hans profetior är falska.
Den korrekta synpunkten är att Jesus beskriver ett evigt mönster som återkommer internt och externt, på många olika sätt, genom tid och rum och i historien om varje själ. Det var sant för lärjungarnas generation, det är sant för oss."

Läs mer: Lite om Jesus civilstånd och sociala bakgrund