”På gränsen mellan Italien och Österrike såg jag med mina egna ögon ett stort antal invandrare … Med all solidaritet med människor i svåra omständigheter måste jag säga att det jag sett, väcker fasa … Denna enorma massa av människor – Jag är ledsen att jag skriver det – men det är en absoluta vildar… Vulgära, kastar flaskor, högljudda rop ”Vi vill till Tyskland” – och Tyskland är nu ett paradis?
Busspassagerare blev överfallna, flyktingarna slängde avföring på bussen, spottade på bussen, slog på fönsterrutor, försökte välta bussen. En italiensk äldre kvinnlig-bilförare blev utdragen genom fönstret och pöbeln försökte köra iväg med bilen. På en fransk turistbuss öppnade pöbeln bagageluckan drog ut allt bagage och stal allt som de ville ha. Det tog österrikiska polisen flera timmar att slänga pöbeln tillbaka till Italiens gräns.
Hur går det att assimilera dessa vildar i Tyskland? Jag kände det för ett ögonblick som vi var i krig…jag tycker synd om dessa människor, men om de når Polen tror jag inte för ett ögonblick att de kommer att få någon förståelse från oss. Skit kastades på oss, dörren repades, man spottade på fönstren. I vilket syfte?
Dessa stora starka flockar av vildar. Där fanns inga kvinnor, den stora majoriteten var aggressiva unga män … I går, läste jag på nyheterna om att visa medkänsla och idag efter vad jag sett är jag bara rädd, och glad för att de inte väljer vårt land som destination. Vi polacker är helt enkelt inte redo att acceptera dessa människor – varken kulturellt eller ekonomiskt. Jag vet inte om någon är det.
Med megafoner meddelade österrikarna att de får passera gränsen, men de förstod inte dessa meddelanden. Ingen förstod varken italienska, engelska, tyska eller ryska eller spanska. De slogs för att komma vidare utan att fatta att de redan fått det löftet.
Detta är bara början. Till sist, det är värt att hjälpa, men inte till vilket pris som helst”.
…och i Sverige visas bilder på barn som lider säger Pettersson, och värre än så de kallar de aggressiva unga vildarna för barn också…
Petterson
söndag 6 september 2015
Ett inlägg från Kamil Bulonis, en polsk författare som driver en reseblogg.
Upplagd av Knute kl. söndag, september 06, 2015