I hela vårt avlånga land pågår idag ett intensivt jämställdhetsarbete. Genom jämställdhetsintegrering inom så gott som all offentlig verksamhet försöker man motverka att kvinnor och män begränsas i sina möjligheter på grund av stereotypa könsroller.
Det är bra! Självklart vill vi att varje individ, oavsett kön, ska ges möjlighet att rå över sitt liv och göra sina egna val utifrån de egna livsdrömmarna, utan att fördömas för de val som kanske bryter mot normen. Självklart ska inte Kalle fördömas eller få sin ”manlighet” ifrågasatt om han leker med dockor eller gråter när han är ledsen. Inte heller ska Lisa fördömas eller kallas för en ”pojkflicka” om hon leker med verktyg eller föredrar säckiga jeans och en sladdrig t-shirt framför obekväma men söta klänningar. Självklart ska kvinnor och män ha samma rätt till makt, fritid och till en egen ekonomi. Alla former av psykiskt, fysiskt och sexualiserat våld, som utan tvivel begränsar individens möjlighet att rå över sitt eget liv och sin fysiska integritet, ska alltid motverkas, vare sig den drabbade är kvinna eller man.
Om detta är nog de allra flesta eniga. Målsättningarna med jämställdhetsarbetet är goda, det råder inga tvivel om den saken. Tvivlen väcks däremot när vägen till att uppnå målen studeras i detalj. De väcks när det uppdagas att vägen som slagits an inte alls leder till att individen ges bättre möjlighet att rå över sitt eget liv. Istället leder den inslagna vägen till delmål i form av statistisk likhet mellan könen. Måttet på jämställdhet är lustigt nog inte i vilken utsträckning män och kvinnor ges lika möjligheter. Istället är måttet på jämställdhet alltför ofta i vilken utsträckning män och kvinnor gör samma saker. Som om det vore något självklart att män och kvinnor av naturen vill göra samma saker precis lika mycket, bara de har möjligheten!
På detta grundantagande, att män och kvinnor egentligen vill göra precis samma val i precis lika stor utsträckning i alla skilda sammanhang, verkar så gott som allt jämställdhetsarbete vila. Det verkar också vara en allmänt vedertagen sanning att det som idag hindrar kvinnor och män från att i varje situation göra identiska val är de stereotypa könsrollerna, eller som det brukar kallas inom genusvetenskapen, det ”socialt skapade könet”.
Utifrån denna teori har genusforskarna dragit slutsatsen att jämställdhet endast kan uppnås genom att motverka könsrollerna, och för att lyckas med det måste hela det sociala samspelet, inklusive den tidiga socialiseringsprocess som påverkar våra barns identitetsutveckling, ändras i grunden. Därav de konkreta åtgärder som vidtagits runt om i landet för att komma till rätta med könsrollerna. Åtgärder såsom genuspedagogik inom förskola och skola, såsom att aktivt uppmuntra individen att bryta normen och göra andra val är de traditionella när det gäller yrkes – och karriärsval, och åtgärder såsom kvotering.
Dessa åtgärder erbjuder enligt oss inte alls lika möjligheter. Istället tvingar de fram likriktning utan någon som helst hänsyn tagen till att skillnader mellan mäns och kvinnors hjärnor och hormoner leder till att kvinnor och män generellt har olika egenskaper, eller att det redan hos spädbarn går att se skillnader mellan pojkars och flickors beteende. Åtgärderna utgår helt och hållet från fakta om det sociala könet, och tar ingen hänsyn till att även om vi gör allt som står i vår makt för att få kvinnor och män att göra samma saker lika mycket, så kommer vi ändå inte att lyckas, på grund av medfödda egenskaper.
Såväl barn, ungdomar som vuxna nås idag, genom personligt bemötande, genom undervisning och genom den offentliga debatten, av ett entydigt och onyanserat budskap. Det är fel att vara typiskt kvinnlig och typiskt manlig. Det är förlegat, kvinnofientligt, bakåtsträvande, okunnigt. Att som kvinna välja ett vårdyrke, och att som man välja ett tekniskt yrke, är både oansvarigt och ett bevis på den rådande könsmaktsordningen. Skuldbeläggandet för det felaktiga valet är oftast inte klart uttalat, det ligger mellan raderna, men är ack så kännbart och får så många att känna sig otillräckliga.
Rätt blir det bara om normen bryts, om mannen väljer vårdyrket och kvinnan det tekniska yrket. Då uteblir skuldbeläggandet, för att det slagits ett slag för jämställdheten. Om yrkesvalen sedan stämmer överens med vad dessa individer egentligen ville göra, eller om de bara gav efter för den nya likriktande normen, spelar ingen roll.
Individens möjlighet till fria val, som sägs vara målet med jämställdhetsarbetet, verkar inte alls vara i fokus. Det viktiga verkar istället vara att uppnå statistik som visar att kvinnor och män gör allting lika mycket, oavsett hur det påverkar den enskilda individen. Det verkar därmed vara helt acceptabelt att förtrycka i jämställdhetens namn.
För SD-kvinnor
Therese Borg
Publicerat med författarens tillstånd
