Klan kontra civilisation

En lektor vid Köpenhamns universitet har skrivit en krönika som ursprungligen publicerades i tidningen Berlingske Tidende.
Krönikan postades på den eminenta, mycket läsvärda bloggen Snaphanen.
Jag har lagt in en del direktlänkar till blogginlägg från min blogg Hedersrelaterat våld i texten. Blogginläggen handlar om eller tangerar innehållet i denna krönika, och visar på förhållanden i Sverige och Danmark, men även i Mellanöstern.

Håll till godo med en intressant lektion av historikern Torben S Hansen.

"Klan contra civilisation", Torben S. Hansen. Historiker, extern lektor Köpenhamns Universitet, Amager

Det danska samhället verkar påfallande passivt och synes närmast lamslaget i konfrontationen med den förhistoriska klankodex, som praktiseras av vissa invandrare. När barn och unga fiskar från stranden vid Kronborg, trakasseras de ofta av andra barn, som trampar på fångsten. Om det kommer till handgemäng, tillkallas ett uppbåd av storebröder, som driver bort fritidsfiskarna.

Om vintern, när en damm i ett grönområde fryser till, roar ungarna sig med att åka skridskor, tills de ovan nämnda fiskmosarna dyker upp. Dessa pojkar har varken skridskor eller vinterstövlar, utan är iförda spetsiga lackskor. Deras ärende är att irritera skridskoåkarna genom att kasta ut sten och pinnar på isen.

En del av provokatörerna har för vana att delta i Espergærde Idrottsförenings »haldiskotek«. Här försöker de komma i slagsmål, även om de måste undvara uppbådets uppbackning, då »storebröderna« inte önskar närkontakt med den utposterade polisen.

I övrigt fördriver både små och stora bröder tiden med att röva pengar och mobiltelefoner från andra unga. I Karlebo Kommun har handbollsflickorna i över ett år trakasserats av en flock pojkar från ett boendeområde i Kokkedal. Gänget dyker upp när det är träning, onanerar öppet, dricker öl och slänger burkarna efter flickorna. Vid handbollstävlingar begår gänget skadegörelse på de parkerade bilarna.

Liknande tillstånd är vardagsmat i t ex Bispehaven i Århus, Höje Taastrup eller Vollsmose vid Odense. På universitetet i samma stad blev en sociolog omringad och hotad av en grupp unga, som fann misshag i inlägg som han har sänt till pressen. Från andra sidan av Öresund berättas om en skola där ett gäng pojkar alltid går förbi i kön, när det serveras skolmat. Andra elever, som vill stoppa dem, blir slagna. I spektrats allvarligaste del figurerar inspärrning eller bortförande av unga flickor - och i ett par fall mord.

Som framgår av talrika rapporter i pressen, utövas dessa övergrepp inte på grund av materiell nöd eller efter intagande av rusmedel. De företas överlagt i enlighet med en kodex. Utövarna av detta våld tillhör en underklass, som huvudsakligen har invandrat från Pakistan, Libanon, Syrien och Turkiet. I landsbygdsdistrikten i dessa länder är den patrilineära klanen den förhärskande organisationsformen.


Klanorganiseringen är en biologiskt betingad relation, som ofta efterliknas och överförs till större sammanhang. På många ställen har klaner kompletterats med broderskapsliknande sammanslutningar, och de skapar ett mönster inom ekonomi och politik, exempelvis på Korsika, Kreta och i Kaukasus. I Nordens historia igenkänns klanernas barbari från Njals saga, som berättar om blodsfejder på Island.

Men senare blev staten den dominerande organiseringsformen i Europa och omkring år 1700 underkastades även de skotska klanerna under en aristokratisk-borgerlig ordning.

Klanliknande organisationsformer har fortsatt idag makten i Afrika och delar av Asien. Algeriet, Egypten, Syrien, Irak och Pakistan behärskas således av officersklickar, som inte är politiska partier i europeisk mening, utan direktioner i snyltarekonomier och gigantiska förtrycksapparater.

De bekämpas av andra klaner och konspirationer, som försöker gripa makten genom att använda etniska eller religiösa budskap som legitimering. Exempel är det konglomerat av mördarband som kallas »Islamiska Räddningsfronten« i Algeriet, och de kurdiska upprorsrörelserna som skapats av de rivaliserande klanerna Talebani och Barzani.

På botten i Främre Orientens hackordning finns bönderna. Deras föraktliga status blev belyst under Gulfkriget 1991, när Saddam Hussein lovade de irakier som ville odla upp jord och producera livsmedel befrielse från värnplikt. Att bo i en by på landet anses som ett förödmjukande företag och mängder av bönder strömmar varje år till storstädernas slumkvarter. Andra utvandrar till Danmark, där offentliga myndigheter betalar dem för att inte arbeta.

I Främre Orienten betraktas denna inaktivitet som en prestigegivande lyx för överklassen. Från vissa byar pågår således en trafik, där den äldre generationen fastställer vilka kusiner som ska giftas bort med vilka kusiner, varpå brudparet skickas till försörjning i en dansk förortskommun.

Här gör pengaströmmen från staten det lättare för landsbygdsklanerna att upprätthålla den arbetsfria tillvaron och reproducera den medförda kulturen. Underklassghettona upprätthålls av ett samhälle, vars stabilitet och välstånd beror på protestantismens arbetsmoral och den rättsstat som romarna uppfann för över 2000 år sedan.

Men för Främre Orientens bönder förblir denna värld höljd i dunkel, och när sjuksköterskan frågar en kvinna från denna miljö, om hon vill ha rågbröd eller franskbröd behöver kvinnan tolk, trots att hon för sjätte gången ska föda på Hvidovre sjukhus.

När barnen växer upp uppfostras de efter ett beteendemönster, som är utbrett i Främre Orientens byar. Här kännetecknas ungängesformerna av flitig våldsanvändning, och den som går invandrare och flyktingar från denna del av världen inpå livet hör en ström av berättelser i stil med Olaf Hergels beskrivning av den misshandel som en ung kvinna av albansk härkomst blev utsatt för (Berlingske Tidende 22.4. 2001).

De här nämnda problemen är bakgrunden för initiativ som t ex. »Bron«, som hjälper unga invandrare, som pressas till äktenskap. Likaledes försöker »pappagrupper« och andra att ta hand om en del av gatugängen.

Men de etniska danskarnas civila samhälle och offentliga myndigheter verkar påfallande passiva och tycks närmast lamslagna i konfrontationen med den förhistoriska klankodexen. Tidigare präglade det dagliga våldet även den västerländska kulturen, men på 1600-talet började det höviska uppförandet att bre ut sig från maktens centrum i Europas enväldiga stater till aristokratin och därifrån till borgerskapet.

På 1900-talet blev även byborna civiliserade, och i Danmark skedde det på 1960-talet en kulturrevolution, när landsbygdproletariatet försvann och när de våldsamma skollärarna avlägsnades eller tvingades att ge avkall på sin dittillsvarande pedagogik.

Den civiliserade umgängesformen kan spåras tillbaka till tiden för det europeiska enväldet. Den vann framsteg under senmedeltiden i delar av aristokratin och prästerskapet, och ett av dess kännetecken var männens ändrade syn på kvinnorna i riktning mot respekt.

Dåtidens konstgenrer - exempelvis Dantes och Petrarcas poesi - uttrycker ett nytt mönster i könsrollerna, som var inspirerat av den muslimska överklassens livsstil i Spanien, som å sin sida hade importerat de höviska normerna från Persien, vilket än i dag kan höras i flamenco-musiken. Beröringen mellan klasserna och mellan stad och land var starkare i det kristna Västeuropa än i länder där regeringsmakten utövades av muslimer. Detta medverkade till att Väst blev dominerande i vetenskapligt, ekonomiskt och militärt hänseende. Däremot förföll Främre Orienten från omkring år 1600. Fördumning och fanatism avlöste en tidigare epoks kulturprestationer och landsbygdsbyarnas klanorganisation blev aldrig upplöst.

Därför uppfostrar underklassen fortfarande barnen på ett sätt som danska socialrådgivare och politiker har svårt att begripa. För flickornas del rör det sig om detaljstyrning av livet i hemmet med förbud och påbud. För hankönet gäller däremot att aktiviteterna äger rum utanför huset. Ynglingarna drar omkring för att testa omgivningen, dvs. registrera om en handling utlöser fysisk bestraffning, utövad av främmande vuxna.

I kärnan av klankulturen verkar två arabiska identitets- och hedersbegrepp, sharaf och erz. Den första är den prestige som klanens män förvärvar och som kan ökas eller minskas. Den andra är kvinnans anseende, som är statiskt och bara kan förloras. Om det senare är fallet riskerar hon att bli mördad. Ett genomgående drag är att den manliga äran kan förstärkas genom att förödmjuka och plundra främlingar och våldtäkt på andra klaners kvinnor verkar prestigehöjande för angriparen.

Detta kom klart till uttryck i de krig som muslimer och kristna förde mot varandra på Iberiska Halvön under medeltiden.

Ynglingar från icke-integrerade invandrarfamiljer betraktar Danmark som en mycket välbärgad, men räddhågad klan. De följer sina våldsamma impulser eftersom de inte utsätts för ögonblicklig fysisk bestraffning, eftersom de har fått inympat i sig att icke-muslimer är orena väsen som i massiv skala hänger sig åt promiskuitet och drogmissbruk, och eftersom de inte uppfostras till att följa de normer som gäller i det omgivande samhället, däribland även bland de många invandrare, som har använt chansen att frigöra sig från klantyranniet.

Hur skulle medierna och politikerna reagera om etniska danskar dagligen chikanerade och överföll muslimska invandrare? Varför intresserar så få sociologer och politiker sig för det faktum att det just är denna grupps underklass, som skapar problem, och inte t ex kineser?

Var ligger rimligheten i att staten betalar för att ta emot immigranter som öppet förklarar att de inte vill integreras och t ex påstår att deras religion förbjuder kvinnor att simma?

Varför har den politiska vänsterflygeln och kvinnosaksförekämparna inte för länge sedan gått massivt in i ett energiskt solidaritetsarbete med »Bron« och liknande initiativ, som dagligen för en svår kamp mod klankulturens våld och förödmjukelser?"