Dags för DOGS -- en musikal som försvarar yttrandefriheten

Lars Vilks' musikal DOGS har världspremiär i Z-salen i ABF-huset i Stockholm lördagen den 22 november kl 12-16.




Filip Björner skriver:

Det ligger en fara i att en så stor befolkningsgrupp som muslimerna i ett antal sammanhang nästan uteslutande representeras av hatiska människor. De fredliga muslimerna hamnar då i skymundan. När en demonstration äger rum med några hundra muslimer som demonstrerar mot yttrandefriheten, så borde vi få se en motdemonstration av flera tusen muslimer som demonstrerar för yttrandefriheten. Om inte de fredliga muslimerna aktivt synliggör sig själva så blir det ju bara de intoleranta fundamentalisterna som syns i media.

För att man skall förstå faran av att en så stor befolkningsgrupp gång på gång blir representerade av frihetshatande personer, så bör man jämföra med hur det gick till när nazisterna tog över makten i Tyskland. För det var ju inte så att alla tyskar var nazister. Nej, från början var det bara en liten minoritet ibland dem som var nazister, och som drev hatiska kampanjer mot judar och mot kapitalismen. Trots det lyckades de tillskansa sig politisk makt, till stor del med demokratiska medel, och därefter kunde de via statliga kanaler påstå sig representera "tyskarna" och "tyskheten" inför alla utländska betraktare.

Vad är det för slags mekanism som gör att en liten våldsextrem grupp under vissa historiska betingelser kan göra sig till talesmän även för fredliga människor? Och vad är det som möjliggör att de till om med under vissa omständigheter kan lyckas med att tillskansa sig politisk makt? Jo, förklaringen finns i ett enda ord: Rädsla.

Vad är det främsta syftet med fatwan mot Salman Rushdie? Jo, att skapa rädsla. Det underförliggande budskapet till alla konstnärer och författare i världen är: Bete er inte som Rushdie! Producera inte blasfemi! För då kan det gå illa för er! Likväl finns det enskilda människor i världen som på olika sätt fortsätter att trotsa mullornas vrede, som t.ex. Taslima Nasrin och Ayaan Ali Hirsi. Och även här i Sverige finns det en person som vågar uppträda trotsigt.

Lars Vilks heter en modig smålänning, som nu har producerat en musikal. Det är ju ett större tilltag än att bara rita en liten hund. Och Lars Vilks är envist medveten om vad hans stora konstprojekt syftar till. Han utmanar mörkermän och könsapartheidförespråkare och skamvåldsligister, samt inte minst alla intoleranta förespråkare av censur. Han är en av vår tids främste försvarare av den bräckliga och ack så viktiga mänskliga rättighet som vi kallar yttrandefrihet.

Men vad är egentligen yttrandefrihet?

Jo, yttrandefriheten är rätten att såra och kränka. Det är vad yttrandefriheten är, och ingenting mindre än det. För det är ju uppenbart att ingen människa behöver ha ett särskilt skydd för att uttala icke-förargliga åsikter. Det är först när någon person vill uttala sig kritiskt, eller vill vädra sitt missnöje, eller vill utmana till eftertanke, eller vill hävda sina rättigheter, som yttrandefriheten har en praktisk betydelse. Och faktum är att utan yttrandefriheten är det omöjligt att försvara de mänskliga rättigheterna. Det går inte att fredligt försvara någonting alls, om man inte får lov att yttra sig. Det är därför som yttrandefriheten är en omistlig del av det goda samhället.

Om Torgny Segerstedt hade levt och verkat i Sverige idag, så skulle han ha känt igen farosignalerna i de fotografier som visar muslimska demonstranter med plakat som dessa: "Freedom Go To Hell" och "Be Prepared For The Real Holocaust". Men, det är ju upp till oss som lever här och nu att själva analysera problemet. Finns det en risk för att våldsextrema muslimer ytterligare kan förtrycka de andra muslimerna, både i islamstaterna och i Europa? Finns det en risk för att förtrycket fördjupas om t.ex. wahhabistsekten kontrollerar många stora moskéer i Europa? Finns det en risk för att yttrandefriheten undermineras ytterligare i Europa ifall vi som uppskattar den inte längre vågar använda oss av den?

I så fall skall vi vara glada för att det finns modiga människor som Lars Vilks. Det är inte deras ringa antal som gör dem så viktiga, utan deras trotsigt goda gärningar. Och jag tror nog att det även finns fredliga muslimer som innerst inne har vett att uppskatta blasfemins samhällsfrigörande välsignelse.

Artiklar av Filip Björner