Kärnan i den religiösa upplevelsen

... är att upptäcka hur beroende och delaktiga vi är av det eviga och ändlösa sammanhanget, luften vi andas, maten vi äter, människor vi känner. Om man så vill kan man kalla det för islam, att underkasta sig, och de som underkastar sig för muslimer. Men för den skull behöver de väl inte underkasta sig en krigsherre som levde för snart 1400 år sedan? Det finns inget andligt i det även om den enskildes ursprungliga upplevelse är andlig.

Islam är helt enkelt en förbaskat tråkig religion, en religion för soldater som måste tvätta fötterna fem gånger om dagen och rabbla böner som ingen gud lyssnar på. En maximalt transcendental gud som sitter på en månskära, går det att få något svar av en sådan? Islam är knappt ens en religion, den är lika stum som ateism. Inte underligt att folk blir galna, det behövs ett x i ekvationen, en dialog med ett du.


Tiden är ur led. Nu kan man inte betrakta en månskära på natthimlen utan att komma att tänka på den stygge Muhammed, och av regnbågen får man inte längre romantiska dagdrömmar, snarare mardrömmar, i alla fall om man har normala böjelser.

PS. Det var en poetisk impuls att ta med regnbågen när jag just nämnt månskäran. En lättköpt vits som jag ska undvika i fortsättningen. Det påminner mig om när påve Franciskus sa "om någon förolämpar min mamma så kan han förvänta sig en smäll" och därmed rättfärdigade den islamiska terrorattacken mot tidningen Charlie Hebdo.

"Att förolämpa någons mamma är inte samma sak som att förolämpa någons religion. Du kan inte välja din mamma, din ras, din sexualitet eller ditt födelseland, men du kan välja din religion. Hån och satir kan vara legitima former av kritik, om ibland råa, och allt som är ett val ska vara öppet för kritik."

Påvens nya kläder