I alla milda makters namn

Syriska kristna kvinnor är hårt trängda av den den islamiska statens folkmördare. Nu slår kvinnorna tillbaka. Deras första stridserfarenhet ägde rum som en del av en koalition bestående av kurdiska, arabiska och kristna miliser; de befriade staden al-Houli nära den irakiska gränsen.

Innan inbördeskriget utgjorde de ortodoxa och katolska samfunden i Syrien 15 procent av befolkningen. Hur många har mördats? Gud ske lov är islam inte statsreligion, inte så länge president Assad sitter kvar. Han vet vad Obama gjorde med Libyen och kämpar med kniven mot strupen. Bomber och granater kanske hjälper honom mot islamiska staten, men inte oss i den kalla Norden, vi måste snabbt stänga gränserna innan hela Syrien, Afghanistan med flera inbördeskrig flyttat hit.

Människor i väst, som tror sig vara så empatiska när de välkomnar islamister, lider i själva verket av det som inom psykologin kallas projektion: de tror att alla är lika snälla som dem själva. Det är nog svårt för många snällister att förstå den desperation som driver kristna kvinnor att ta till vapen för att försvara sig, och övervinna både sina kvinnliga instinkter och sin kristna tro som bjuder dem att vända den andra kinden till. Att försöka förstå det vore verklig empati! 

Kanske du fattar det bättre när du själv blir rånad eller våldtagen. Decembersolen skiner genom rutan, talgoxen hackar på fönsterkittet, hur länge varar idyllen?

På tal om bilden: de kristna i Mellanöstern har tydligen inget emot hundar. Muhammed hatade hundar, förmodligen därför att de genomskådade hans kroppsspråk och uppfattade hans grymhet.