När får vi svenskar höra annat än ordet rasism?

Blogginlägget som följer är en sammanfattning av två blogginlägg jag skrev våren 2008 på min blogg Hedersrelaterat våld, nu med en ny inledning, men debatten som sådan har inte förändrats särskilt mycket. Och några vettiga svar på den fråga jag ställde då har jag inte fått, hur mycket jag än försökt att hålla koll på verkligheten i Sverige av idag.

Man talar för all del ännu mer än någonsin om att islamiseringen av Sverige är en tidens förändring och att invandringen är lösningen på alla Sveriges problem. Svenskar kan inget själva, vi är totalt beroende av människor utifrån i en ständigt strid ström till Sverige. Vi har ju inte ens, enligt centerledaren Maud Olofsson, byggt upp Sverige, det gjorde människor som kom utifrån.

Med alla för Sverige oumbärliga invandrare följde ett enormt och unikt problem kallat hedersrelaterat våld och de mycket otäcka hedersmorden. Vår statsminister, som anser att bara barbariet är ursvenskt och att resten av utvecklingen kommit utifrån, sa i september 2008 att vi inte ska prata så mycket om hedersrelaterat våld, utan mer om den vinst som finns i halalslakten, då han besökte ett halalslakteri inför Ramadan.

Det är oacceptabelt att detta får existera i vårt land, bredvid vårt svenska. Det krävs en ny lagstiftning för att kunna utreda dessa hedersrelaterade brott och fälla alla medverkande, de är alla förövare. Det behövs mer vilja hos sociala myndigheter att verkligen inse och förstå vad som händer, för att kunna skydda.

Skolorna har ofta god kunskap om dessa ungas utsatthet, men är mycket rädda att stöta sig med föräldrarna och försätta de unga i en ännu svårare situation. Att få stämpeln att de egentligen är rasister, trots att det handlar om att ge barnen en god skolgång och en trygg start på livet. De känner till Sara, Pela och Fadime och är oroade att just "deras" flickor ska få ett liknande öde.

Vissa forskare anser att skolpersonalen överdriver oron och menar att dessa tre som dödades är extremfall, men jag undrar varför man inte tar oron på allvar? Vem kan veta vilken flicka som drabbas nästa gång? Då det gäller våld mot svenska barn görs en riskbedömning enligt några modeller, men inte heller svenska barn har någon större rättssäkerhet.

Skolornas personal ser hur dessa unga tar av sig slöjan, och kanske också klär om till jeans och en annan tröja. Inte så sällan måste flickorna gå hem direkt efter skolan och personalen är medvetna om det. De ser att flickorna dröjer sig kvar eller går på stan, men nämner inte detta för föräldrarna. De känner att de måste ta ställning och väljer då att se på vad som är normalt bland svenska unga, att få vara en stund med kompisar innan man går hem och gör läxor och är med familjen. Andra svenska barn går hem, äter mellanmål, gör sina läxor är sedan med kompisar eller har fritidsaktiviteter.

Främst högstadietjejer från Mellanöstern är hemma hela kvällarna, de sköter sina småsyskon och hjälper sina mödrar med hushållsarbetet. De fostras för ett liv som maka och mor.

Nu är kanske detta inte en beskrivning på hedersvåld som jag tänker mig våld, men det skiljer ut dem genom att de inte kan vara med vänner och att de inte kan delta i sociala aktiviteter. Det är ett sådant liv deras mödrar är vana vid, och så som de skulle ha fostrats om de levt kvar i sitt hemland. Det är inte obegripligt i sitt sammanhang, men det krockar med de värderingar och förväntningar vi svenskar har på unga människor, med vår syn på ungas behov och hur vi anser att ungas socialisering bör se ut för en god grund i livet.

Dessa tjejer kanske inte bryr sig, de finner sig i det. Men vill de inte anpassa sig till detta kan det bli farligt, det kan bli livsfarligt i ordets rätta bemärkelse.

Unga pojkar från dessa länder har en annan typ av uppväxt då de i tonåren får stor frihet att röra sig ute i samhället. De ska ta del av samhället, de är dess framtida samhällsbyggare och bärare av värderingar som de ska upprätthålla genom sin dominans över hustrur och barn.

Hur det fungerar i Sverige för dessa unga män vet väl de flesta vid det här laget.
Ifall det nu det beror på att integrationen inte fungerar, att segregationen är för stor så måste jag säga att det handlar om den socialisering dessa pojkar har, snarare än att Sverige inte integrerar dessa.

Föräldrarna har inte samma syn som svenskar hur vi ska fostra barnen och vem ska "leda dem" in i ett västerländskt sätt att se på barnpsykologi och på barns utveckling? Det kan väl iallafall inte vara jag som mamma till svenska barn och mina barn som ska visa dem på exempel på hur "barn ska ha det". Eller att basketklubben ska visa dessa föräldrar vad barn behöver för att leva i Sverige.

Det är absurda krav på oss svenskar och det är bara ett evigt meningslöst tjat om den misslyckade integrationen. Jag vill veta vad misslyckandet består i, och hur man vill att socialiseringen ska se ut då dessa föräldrar har en så väldigt annorlunda syn.

Vad ska vi svenskar göra, var är alla goda råd, kära politiker och andra förstå-sig-påare? Eftersom ni anser vi svenskar är skyldiga till hur allt ser ut för invandrarna så tycker jag också att ni kan förklara vad ni anser krävs av oss!

Ska vi verkligen behöva vara rädda för att tala och få epitetet rasist då barn, unga och kvinnor utsätts? Självklart inte, men så ser inte verkligheten ut i Sverige idag!

Tacksam för svar omgående!


Hederskulturens omfattning, Föreningen Khatoon


© Copyright UltraV