Mr. Bean menar allvar

Yttrande- och åsiktsfriheten i Västvärlden hotas alltmer, säger Rowan Atkinson. Översättning Gluefox.

Min utgångspunkt när det gäller yttrandefrihet är min passionerade tro att det näst mest värdefulla i livet är rätten att uttrycka sig fritt. Det absolut mest värdefulla, menar jag, är mat i munnen, och det tredje mest värdefulla är tak över huvudet. Men en fixpunkt för mig när det gäller nummer två, är att yttrandefrihet ligger precis under behovet att upprätthålla själva livet.

Det beror på att jag åtnjutit yttrandefrihet i det här landet under hela mitt professionella liv och förväntar mig helt och hållet att fortsätta att göra detta. Personligen tror jag att det är mycket osannolikt att jag kommer att arresteras på grund av de lagar som finns för att begränsa yttrandefriheten, på grund av den otvivelaktigt privilegierade position de personer har, som har en hög publik profil. Så min oro är inte så mycket för min egen skull, utan mer för de som är mer sårbara på grund av sin lägre profil. Som den man i Oxford som arresterades för att han kallat en polishäst för "gay". Eller tonåringen som kallade Scientologikyrkan "en kult". Eller kaféägaren som greps för att han visade bibelcitat på en tv-skärm.

När jag hör om en del av dessa löjliga brott och anklagelser, minns jag att jag varit inne på precis detta ämne tidigare i ett mer teatraliskt sammanhang. Jag gjorde för några år sedan en show kallad "Inte Klockan Nionyheterna" och vi gjorde en sketch, där Gruff Rys Jones spelade konstapel Savige. En genuint rasistisk poliskonstapel som jag, i egenskap av hans befäl, ger en utskällning för att han arresterat en svart man för en hel radda av löjliga, överdrivna och orimliga anklagelser.

De anklagelser för vilka konstapel Savige arresterade Mr Winston Kodogo, boende på 55 Mercer Road, var följande: Gått på sprickorna i gatubeläggningen. Gått iklädd en skrikig skjorta i ett bebyggt område under dygnets mörka timmar. Och en av mina favoriter, Gått omkring överallt. Han var också arresterad för att ha urinerat i en offentlig bekvämlighetsinrättning och tittat på "mig" på ett konstigt sätt. Vem kunde tro att vi till slut skulle få en lag, som tillåter livet att imitera konsten så exakt?

Jag läste någonstans en försvarare av status quo, som menade att det faktum att gay-häst-fallet lades ner efter att den gripne mannen vägrat att betala böterna, och att scientologifallet också lades ner i ett visst skede av utredningen, var bevis för att lagen fungerade bra. Helt bortseende från det faktum att enda orsaken till att dessa fall lades ner var publiciteten de hade dragit på sig. Polisen kände att förlöjligandet lurade bakom hörnet, och tog tillbaka sina anklagelser. Men de tusentals andra fall, som inte fick publicitetens syrgas då? Som inte var tillräckligt löjliga för att attrahera medias uppmärksamhet?

Även när det gäller de fall där anklagelserna togs tillbaka, blev människor arresterade, förhörda, dragna inför domstol och sedan släppta. Det är inte lagen fungerande på rätt sätt. Det är censur av det mest kränkande slag, garanterad att ha, som Lord Dear säger, "en avkylande effekt på friheten att tala och friheten att protestera". Parlamentets Kommitté för Mänskliga Rättigheter summerar, som ni kanske vet, hela frågeställningen mycket bra genom att säga, "medan att arrestera den som protesterar genom att använda hotande och kränkande tal kan, beroende på omständigheterna, vara ett proportionellt gensvar, så tror vi inte att tal eller uppförande som enbart är förolämpande någonsin borde kriminaliseras på detta sätt."

Det uppenbara problemet med att olagligförklara förolämpningar är att alltför många saker kan tolkas som sådana. Kritik kan lätt uppfattas som förolämpande av vissa grupper och förlöjligande kan uppfattas kränkande. Sarkasm, orättvis jämförelse, ja bara att hävda ett alternativt sätt att se på saker jämfört med det ortodoxa, kan tolkas som förolämpande, och eftersom så mycket kan uppfattas som förolämpande är det knappast förvånande att så många saker har uppfattats på detta sätt. Som de exempel jag gav nyss.

Fastän den lag vi diskuterar har funnits i lagboken under 25 år, är det kännetecknande för en kultur, vars tänkande tagit kontroll över partiprogrammet hos en rad av regeringar — vilka haft en rimlig och välment ambition att kontrollera anstötliga element i samhället — att den har skapat ett samhälle av en extraordinärt auktoritär och kontrollerande natur. Det är vad man skulle kunna kalla, "den nya intoleransen", en ny men intensiv önskan att sätta munkavle på dissidenternas obekväma röster.

"Jag är inte intolerant" säger många människor. Säger många högt utbildade, liberala personer med len röst. "Jag är bara intolerant mot intolerans." Och människor tenderar att nicka klokt och säga "Oh ja, visa ord". Och ändå, om man tänker djupare på detta odiskutabla påstående i mer än 5 sekunder, så inser man att vad man förespråkar är att man ersätter en slags intolerans med en annan. Vilket för mig inte representerar något framsteg alls.

Underliggande förutfattade meningar, orättvisor eller bittra känslor kommer man inte åt genom att arrestera människor. Detta kommer man i stället åt genom att dessa frågor luftas, diskuteras och behandlas utanför den legala processen. För mig är det bästa sättet att öka samhällets motstånd mot kränkande och hotande tal att tillåta mer av detta. Precis som med barnsjukdomar så kan man bättre så emot de bakterier som man exponerats för. Vi behöver bygga upp vår immunitet mot att bli kränkta, så att vi kan handskas med de frågor som helt berättigad kritik kan väcka. Våra prioriteter borde vara att ta hand om budskapet, inte budbäraren. Som president Obama sade i ett tal i FN för bara en månad sedan eller så, "Lovvärda försök att begränsa yttrandefriheten kan bli ett verktyg för att tysta kritiker eller förtrycka minoriteter."

Det starkaste vapnet mot hatfullt tal är inte förtryck, det är ännu mer tal. Och det är essensen av min tes, mer tal. Om vi vill ha ett robust samhälle, måste vi ha mer robust dialog och det måste inkludera rätten att förolämpa och att förnärma. Och, som Lord Dear säger, "Ni vet, friheten att vara icke förolämpande är ingen frihet alls". Upphävandet av formuleringarna i denna klausul (Sektion 5) kommer bara att vara ett litet steg, men kommer, hoppas jag, att vara ett kritiskt sådant i det som skall bli ett långsiktigt projekt; att stoppa och långsamt spola tillbaka den krypande kulturen av censur. Det är, enligt min åsikt, en liten skärmytsling i slaget om vad Sir Salman Rushdie refererar till som "kränkningsindustrin".

Självutnämnda representanter för det allmännas bästa uppmuntrar till massmediedrev, där polisen känner sig vara under oerhört starkt tryck att handla. En tidning ringer upp Scotland Yard: någon har sagt någonting aningen kränkande på Twitter, om någon som vi uppfattar som en nationell ikon. Vad skall ni göra åt det? Polisen får panik och rusar omkring och tar sedan tag i den mest olämpliga livlinan av dem alla, Sektion 5 av Allmänna Ordningsstadgan, enligt vilken man kan arrestera vem som helst för att ha sagt någonting som kan uppfattas av någon som förolämpande. Och ni vet, det verkar inte ens behöva finnas ett verkligt offer; de behöver bara göra bedömningen att någon skulle kunna ha blivit kränkt om de hade läst eller hört det som sades, dvs den mest långsökta tolkning man kan tänka sig.

De stormar, som omger Twitter- och Facebookkommentarer, har gett upphov till fascinerande frågeställningar när det gäller det fria ordet, vilka vi ännu inte lärt oss att handskas med: först att vi alla måste ta ansvar för vad vi säger. Vilket är ett bra budskap att ta till sig. Men för det andra har vi lärt oss hur uppenbart taggigt och intolerant samhället har blivit när det gäller även den mildaste politiskt inkorrekta kommentar. Lagen borde inte hjälpa och stödja denna nya intolerans. Det fria ordet kommer inte att gagnas om lagen hindrar oss att handskas med dess konsekvenser. Jag ger mitt helhjärtade stöd till "Kampanjen för att Reformera Sektion 5".