Multikulti-moral

Ingen civilisation är odödlig. Ta de gamla grekerna. Sokrates liv sträckte från tiden för de grekiska segrarna över de persiska invasionerna till det peloponnesiska kriget, inbördeskriget som var början till slutet för den grekiska demokratin. Längre varade inte lyckan.

Nu lever vi i den största civilisation som någonsin funnits, men hur länge? Mike Adams skriver:

"När vi ersätter tron på objektiv sanning med moralisk relativism talar vi om för folk att de är den enda sanna källan till moral. Och det får dem att tro att de alla är små gudar och gudinnor som inte borde bli tillsagda vad de ska göra. Ganska snart lägger vi ner all vår tid på att hantera små sociopater som tror att de är centrum i universum."



Hela västvärlden lider av värderelativismens härjningar. I good old Britannistan gick en svensk lärarinna intet ont anande genom gången i ett tåg när någon sträckte ut en hand och satte eld på hennes hår med en cigarettändare.

Ett par kommentarer: "England är begåvade med en hel generation med chavs och wiggers och jag tror inte vi i Sverige ens kan fatta hur körda de är. Det har börjat dyka upp svenskar som uppför sig som de nya svenskarna nu på sistone och varningsklockorna borde ringa högt hos polis och sociala myndigheter för det är steg 2 i det fallerande multikulti-experimentet."

"London är en av mina favoritstäder men många av britterna är tyvärr inte så mycket att hänga i julgranen. Det finns självklart lysande undantag men är man i UK så ser man mycket "trash" ... Tittar man på bilden så förstår ni vad jag menar. Andra generationens invandrare från MENA (Mellanöstern och Nordafrika) med ungar från fish and chips-klassen är ingen bra blandning. Gordon Browns framtida väljare."

Idéer har konsekvenser. De kan innebära rena döden för västerländska kulturer och folk. Makthavarnas flerkulturella utopi som innebär massinvandring från islamiska länder är inte bra.

Muslimska skolbarn säger: “Min pappa och mamma kommer från Somalia, från Eritrea, från Irak, och då är inte jag svensk.” “Ja, fast du är född här och då räknas man som svensk.” “Nej, jag tillhör mina föräldrar” säger dom då... “Fröken, är du verkligen en svenne?” och det viskade hon lite förfärat, så här som att “Hoppas att du inte är svenne!”