Muslimska länders ekonomiska framtid

Jag hakar på Knutes inlägg nedan "Det har naturligtvis inget med ..... att göra". Det finns faktiskt gemensamma nämnare för dessa länder.


David S. Landes är professor emeritus i historia och ekonomi vid Harvarduniversitetet och har dessutom ett omfattande författarskap.

Hans styrka är att “förena insikter om de ekonomiska processerna som har format vårt samhälle med ett underhållande och lättläst språk”, står det om författaren till boken ‘Dynastier, Världens mäktigaste familjeföretag’.

Det finns många godbitar i boken, men några rader ur inledningen är väl värda att dela med sig av, om inte annat för, enligt min uppfattning, kunna förstå varför moderniseringsprojekt och fördelningspolitik misslyckats i Mellanöstern och Afrika. Iallafall då företagandet är en del av inkomsterna i ett land och hur fördelningen av företagens vinster ser ut och vilken plats företaget och vinsterna har ett samhälle och vad det får för en slags social betydelse.

Från sidorna 9-10:

“Till yttermera förvisso lyckades dessa företag bäst och överträffade genomsnittligt sett vida sina icke-familjeägda konkurrenter.

Den (tanken att familjeföretag är obsoleta och ointressanta, min anmärkning) är farligt missledande, eftersom utvecklingsländerna är i stort behov av familjeföretag, i synnerhet i länder som mest desperat är i behov av ekonomisk tillväxt. Där är de kulturella, politiska och ekonomiska omständigheterna ännu inte tillräckligt mogna för företag med spritt och anonymt ägande. I Afrika, det arabiska Mellanöstern samt merparten av Sydasien och Latinamerika erbjuder familjeföretagen de främsta utsikterna till en framgångsrik utveckling.

Företagandet i dessa regioner behöver både den tillit och den yrkesutbildning som familjen kan ge och de resurser den kan uppbåda. Att inte förstå den familjebaserade privatkapitalismens natur och dynamik är en allvarlig black om foten för såväl ekonomer som politiska beslutsfattare.”

Från sidorna 313-314:

"I dess släptåg (den globala kapitalismen, min anmärkning)
följer en ny geografisk fördelning av den ekonomiska aktiviteten, en i vilken det tas hänsyn till tillgången på och kostnaderna för arbetskraft och lokal ledning. Inkomst- och produktionsklyftorna växer mellan platser som lämpar sig för detta nya sätt att arbeta, och som därför vinner fördelar, och de som åsidosätts eller förbises. Visserligen har den snabba tillväxten för gamla eftersläntrare som Kina och Indien hyfsat på statistiken på global nivå; Asien, eller åtminstone delar därav, börjar ta in på de gamla ledande nationerna i Västeuropa och Nordamerika. Men den hårda, efterblivna kärnan -Afrika, det muslimska Mellanöstern och merparten av Latinamerika- hamnar allt mer på efterkälken. I samtliga fall rör det sig om vanstyrda länder med dåligt utbildade befolkningar, präglade av ojämlikhet mellan könen, manlighetskultur och andra, liknande förlegade ideal."

Det finns en not till denna text som följer: "Om den arabiska eftersläpningen och dess kostnader, se Arab Development Report, en rapport till FN:s utvecklingsprogram som diskuteras i The Economist, 25 oktober 2003, s 42."





Arabiske lande svigter befolkningernes sikkerhed, Kristeligt Dagblad

En länk till sajten Economist.com från 4 juli 2002 om arabländernas utveckling:
Why do the Arabs lag behind?

Länk till FN:s utvecklingsrapporter från arabländerna:
United Nations Development Programme, Arab States