Nationer ett hot mot muslimer och islam?

På tal islam och de i dagarna debatterade imamerna och en eventuell svensk imamutbildning finns också som bekant ett antal skribenter i Sverige som talar sig varma för islam som räddningen för Sverige, och det innebär givetvis också införandet av sharialagarna.

Sharialagen är en grund i islam och den måste muslimer förhålla sig till för att vara, just muslimer. Sharia är gudagiven och evig och bygger på sunna och Koranen. Då lagstiftningen kan bygga på romersk och anglosaxisk rättspraxis i övrigt styrs familjelagstiftningen av den muslimska lagen, sharialagen, även i de så kallat mest sekulära muslimska länder.

Även muslimer i Sverige väljer sharia och i mars i år sa en imam att Sverige är den bästa islamiska staten och det är oroväckande. Man anser att man har rätt att leva i en parallellagstiftning, även om det finns vissa delar av den svenska lagstiftningen, som exempelvis brottslagstiftningen, är något en "god muslim" kan följa.

Och att skapa en nationell känsla är svårt i Mellanöstern. Man förenas oftare i provinsiellt styre med en klanshejk, och även om tanken på panarabismen är nästan försvunnen förenas man ofta mer i tanken på islam och dess utövande, än att man är ett land och en nation som vi tänker oss Sverige och vår lagstiftning. Att vi är en suverän stat med rätten att stifta våra sekulära lagar som ska gälla alla människor i vårt land.

Nationer finns egentligen inte och därmed måste svenska samhället bara vara en konstruktion. Dessutom saknas rättigheten att få bli dömd enligt sharialagen, skriver den obegriplige Behrang Kianza i en debattartikel på SvT Opinion i september 2008. Han ger migrationsminister Tobias Billström en rejäl bredsida och hänvisar till begreppet kulturell rasism och skriver:

“Det utmärkande är att utspelet kommer från självaste ministern med ansvar för att ta emot migranter i detta avlånga, kyliga land som egentligen ingen kotte vill flytta till om de verkligen inte måste.

Vem vill flytta till ett trångsynt och bakåtsträvande land i norra Europa när Holland, Kanada, USA, Tyskland och England erbjuder långt bättre möjligheter att få jobb, integreras och samtidigt behålla rätten till sin egen kultur, värderingar och normer?”

Vidare skriver han:

“Nationstanken som var sprungen ur den Westfaliska freden 1648 tvingade en rad etniska, geografiska och språkliga minoriteter över hela Europa att tillgodogöra sig en konstlad “nations” majoritetsvärderingar – värderingar som framför allt kommunicerades nedåt i leden av eliten. Och där förvägran ledde till militärstövlarnas fria framfart.”

“Kanada har skrivit in i sin konstitution att landet är ett mångkulturellt sådant och ska så förbli, med respekt för alla gruppers rätt att verka och vara. I England har muslimer i vissa avseenden rätt att bli dömda av en muslimsk domstol – samtidigt som engelska diskrimineringsombudsmannen och antidiskrimineringslagen kom till cirka tre decennier före sina svenska motsvarigheterna.”

Läs hela hans debattinlägg på SvT: Behrang Kianzad: Billström jagar blattar


Jag vet inte heller varför muslimer kommer hit? Kan det vara den svenska välfärden som lockar?
Iraqi Refugees Find Sweden's Doors Closing, Washington Post

Ibland är det svårt att förstå varför muslimer överhuvudtaget bosätter sig i väst. Det finns tillräckligt många länder som är muslimska och där människor inte är intresserade av demokratin, nationer och nationell lagstiftning som vi i Europa och västländer har och vill behålla.

Att tala om kulturell rasism i sammanhanget är för mig så obegripligt. Varför måste väst riva upp sina tankegångar enbart för att muslimer kräver det? Och hur kan det vara kulturell rasism att leva i en nation?

Det är märkligt att han inte kan åka hem till sitt ursprungliga land och riva upp nationen där. Varför är Sverige bara en konstlad konstruktion?

En analys av en annan av hans debattartiklar nedan, som jag visserligen skrev i februari 2008 men som känns ännu mer aktuell än någonsin: Svenska tidningar är som hundtidningar.


Tidningen Journalisten har en märklig debattartikel från den 5 februari -08 och jag begriper inte vad denna skribent egentligen vill ha sagt. Nog för att svenska medier är ensidiga, det är skvaller och annat trams som ofta ger stora rubriker, men att jämföra svensk media med hundtidningar som inte brukar skriva om katter, för att föra fram argument om mediernas ensidighet är verkligen en aning magstarkt.

Saxat ur debattartikeln "Journalistiken tål nyanser":

"Om nationalitet är en ras eller stam, så är Sverige ingen nation”. Så skrev August Strindberg i sitt Jörgens Stockholmsbrev i mars 1886.

Han fortsatte ”Om ett bolag är en förening av intressen, då är Sverige ett bolag. Verkställande direktören, kungen, är fransman, stundom också norrman, och i vardagslag svensk…Direktrisen tyska. (talar hon svenska verkligen?) Sveriges störste man är finne (Nordenskiöld). Sveriges rikaste man är skotte (Dickson). Sveriges främste statsman är wallon (Louis de Geer). Sveriges förste skald är polack (Snoilsky). Sveriges finaste historieskrivare är österrikare (Gejier)…”.

Som brukligt överskred Strindberg sin Zeitgeists uppfattningsförmåga tusenfalt genom dessa ytterst träffande insikter om tillståndet i landet. Hans lakoniska rader har enorm relevans för vår tid, där diverse aktörer söker med allsköns medel återfinna ”det svenska” i tider där moskébygge, märkliga språkvariationer och slöjbärande läkare och programledare gjort sin försenade, men fortfarande med förhinder förbundna, entré på den nationella scenen.

Medierna är en av dessa aktörer som har en framskjuten roll när det gäller berättelser om ­nationens identitet, medborgare som befolkar den och inte minst, nationens historia och framtid. Omfattande forskning – Ylva Brune, Bo Pettersson, ­Peter Hervik, Teun Van Dijk – visar att mediers rapportering om ”de andra” som definieras som av­vikande från den etnisk-nationella majoriteten har en kraftig ­etnisk skevhet. Att generalisera, enkelt kategorisera och sätta i sammanhang (i bästa fall) är just vad som kännetecknar mediernas nyhetsarbete. Inget fel i det.

Problem uppstår när de uppställda kategorierna inte stämmer överens med verkligheten och snarare blir trånga, självuppfyllande profetior som journalister tvingar ner verkligheten i. Precis som i det militära, när kartan inte stämmer med terrängen, så gäller kartan. Journalistiken styrs i mångt och mycket av överberättelser – akademiskt kallat diskurser – som sätter ramar för dialogen vi journalister definierar som nyheter, publik, offer, förövare, orsak–sambandskedja och sist och kanske viktigast, sanningen. Utgår vi från att 90 procent av läsarna är etniska svenskar, så lär det påverka den journalistik vi producerar för att tillgodose målgruppens krav och perception, på samma sätt som en hundtidning producerar journalistik framför allt för hundägare och därmed har få om några nyheter, rutiner, intressen och kompetens kring bevakning av katters livsvillkor."

Debattartikelns skribent för sedan fram skillnaden mellan svenska medier och europeiska och jag undrar om det verkligen stämmer?

Och vad har tidningen Gringo för en "ett sött leende Gringogubbe". Det är en totalt humorlös, respektlös och kärlekslös tidning som inte tvekar att trampa ner kvinnor och judar. Och den svenske mannen framställs som en imbecill, handfatspinkande tönt som inte vet bättre än att önska att få sätta på sin inbillade flickvän från Mellanöstern, men hon håller på sig själv och går hem och sparar sig för den rätte.

Gringo som hånade Ebba Witt-Brattström, då hon hoppades i en seriös skoldebatt med Jan-Erik Björklund på ökad svenskspråklighet hos dessa nysvenskar, med att hon leder ett ariskt fascistkompani där man måste ha goda kunskaper i svenska och kunna uttala orden väl för att kunna få jobb.


Debattartikeln igen;

"Ute i Europa finns dock sedan länge en hel del handfast kunskap och erfarenhet att inhämta för svenska medier när det gäller umgänge med etniska minoriteter, så att inte allt förvandlas till en sött leende men ack så lam Gringogubbe. Boken Sanningens många nyanser tar upp förhållanden i Storbritannien, Holland och Tyskland och ska tjäna som en handbok i integrationsjournalistik genom intervjuer, praktiska tips och goda råd.

Dessa nämnda länder har lång erfarenhet av ­minoriteter och mångfald och är i flera avseenden bättre på att integrera nya medborgare än Sverige. ­Medierna har spelat en nyckelroll; inte så få av dem har insett språkets stora betydelse för att skapa och reproducera föreställningar om vår identitet.

Ett viktigt skäl till framgång, som flera journalister utomlands påpekat, är att medierna närmat sig och börjat samarbeta med ”de andra” – det vill säga kulturer annorlunda än den egna, på helt nya villkor. Det har lett till att de utvecklat metoder som till exempel:

* De letar aktivt efter positiva nyheter som visar att människor från olika kulturer kan leva och arbeta tillsammans.
* Medierna ordnar mångfaldsseminarier, de bygger kontaktnät och databanker om alla världens religioner.
* De behandlar muslimer som individer och inte som kollektivt kvinnoförtryckande antidemokrater.
* De intar en konsekvent hållning mot främlingsfientliga partier.
* De tränar eleverna på journalisthögskolorna i mångfaldsjournalistik.
* De har en uttalad vilja till förbättringar och dialog och tar klagomålen från minoriteterna på allvar. De problematiserar, analyserar och försöker finna utvägar.

Medierna anser att det är särskilt viktigt att etniska minoriteter förekommer ofta och positivt i medier för att visa majoritetsbefolkningen den mångfald som präglar landet. Och även för att visa hur pluralistiskt och differentierad invandrarnas värld egentligen är. Det hjälper till att bekämpa generella fördomar mot invandrade och mångetniska personer. Det bidrar till att dessa inte sluter sig samman i sina egna grupper, de uppmuntras snarare att ta del av det offentliga samtalet. Journalisterna arbetar för social samverkan (på engelska community cohesion eller social cohesion) för att alla i samhället ska känna sig bekväma med varandra.

För många journalister i Sverige är konsekvensneutral journalistik en fråga om heder. Men sanningen är ett subtilt begrepp med många nyanser. Tidningar som Leicester Mercury och Die Zeit ­berättar fortfarande sanningen men de gör det på ett mer lyhört sätt utan att förlora sitt oberoende. Visserligen förekommer olika integrationsprojekt uti Svea – bland annat på Sveriges Radio och Sveriges Television – men dessa delar nackdelen i att de är just tillfälliga projekt när det krävs förändringar i full skala i hela den redaktionella processen från rekrytering till nyhetsurval, vinkel och framförande.

Att se sig själv genom andras ögon är en prövande verksamhet som fordrar mod och uthållighet – och framför allt en ödmjuk medial diskussion om den nya nationella identiteten.

Behrang Kianzad, journalist och medförfattare till boken Sanningens ­många ­nyanser tillsammans med Lasse Sandström"


Denna debattartikel anser jag vara en mycket ensidig partsinlaga där man tappat perspektivet. Synen på sig själv som invandrade personer ofta har i communities både i Sverige och i övriga Europa, är att de lever i diaspora och odlar myter om de onda, omoraliska invånarna i det land de befinner sig i. En patriarkal diaspora där man ofta romantiserar hemlandet, och i vilken kvinnorna ska hållas under kontroll.

Var finns debatten om hur de själva ska ta till sig värdlandets kultur? Inte i Gringo iallafall.
Och vi svenskar är hundar och muslimer är katter, och om man nu ska ta den metaforen på allvar så kommer det alltid vara en skillnad och en fajt? Eller läser jag in för mycket i texten?

Jag beklagar att man inte orkar lyfta upp debatten på en vettigare nivå i en branschtidning, en facktidning som Journalisten är.


Journalistiken tål nyanser, Tidningen Journalisten Debatt