Council on Foreign Relations (CFR) och den Nya Världsordningen

Council on Foreign Relations (CFR) och den Nya Världsordningen

av W. E. B. | 1995-12-31

För dem som kanske förvirras av kontroverserna kring den "nya världsordningen", en regering för hela världen, och den amerikanska oron över att ge FN mer makt, för de som inte är insatta i de frågor som berörs och för dem, som önskar mer bakgrundsfakta, erbjuder jag följande.

Artikeln, ”Problem kring krig och fred”, som ursprungligen presenterades för elitstudenter vid New Mexico State University, förlöjligades och karakteriserades som "paranoid ... möjligen ett symptom på psykisk sjukdom”, av Dr Yosef Lapid, (en erkänd och lokalt citerade "expert" på terrorism och Mellanösternfrågor) Ni kan bedöma själva.

Den ”vetenskapliga metoden" går ut på att citera data från olika källor, men verkar inte gälla för "konspirationsteorier." Även om tusen källor citeras, så kommer det inte att övertyga "skeptikerna”, som benämner sig "realister”.  Det förefaller mig som om "symptomen på psykisk sjukdom”, finns hos dem om de vägrar att ta del av bevisen ("Det finns inga så blind som de som inte VILL se"); eller kanske det gäller något mer olycksbådande, till exempel att man inte vill att ni skall få kunskap om sanningen.

       Att vara paranoid innebär att tro på vanföreställningar om faror och förföljelser. Om faran är verklig, och bevisen är trovärdiga, så kan det inte handla om vanföreställningar. Att ignorera bevisen, och hoppas att det inte KAN vara sant, är mera ett bevis på psykisk sjukdom.

Frågan handlar om mycket mer än skillnader i filosofi, eller politiska ståndpunkter. Vår generation, som växte upp mitt under det "kalla kriget"  fick lära sig att de som försökte avskaffa vår nationella suveränitet och störta vår konstitutionella regering begick förräderi. Bedöm nu själva om den diskuterade gruppen är skyldig till sådant.

Om en grupp effektivt kontrollerar nationella regeringar och multinationella företag; förespråkar en världsregering genom sin kontroll över media, forskningsanslag och utbildning; och kontrollerar och styr frågorna för dagen; så kontrollerar man de flesta tillgängliga valmöjligheter. Rådet för utrikes relationer (Council of Foreign Relations, CFR), och de finansiella krafterna bakom detta råd, har gjort allt detta, och de främjar den "nya världsordningen", så som de har gjort i mer än sjuttio år.

CFR är den befordrings- och karriärväg, som den styrande eliten i Förenta staterna använder sig av. De flesta inflytelserika politikerna, akademikerna och mediepersonligheterna är medlemmar (i CFR), och den använder sitt inflytande för att få ”den nya världsordningen” att nästla sig in i amerikanskt liv. Dess '"experter" skriver lärda stycken att användas i beslutsfattandet, akademikerna förklarar det kloka i en enad värld, och media-medlemmarna sprider budskapet.

För att förstå hur Amerikas inflytelserikaste människor kom att bli medlemmar i en organisation som målmedvetet arbetar för att omstörta konstitutionen och amerikansk suveränitet, måste vi åtminstone gå tillbaka till början av 1900-talet, även om berättelsen börjar mycket tidigare (beroende på edra referenspunkter och övertygelser).

Att en styrande maktelit faktiskt styr den amerikanska regeringen bakom kulisserna har intygats av många amerikaner i en position att kunna veta. Felix Frankfurter, domare i Högsta domstolen (1939-1962), sade: ". De verkliga härskarna i Washington är osynliga och utövar makt bakom kulisserna”. I ett brev till en bundsförvant daterat November 21, 1933, skrev president Franklin Roosevelt, "den verkliga sanningen är, som du och jag vet, att en finansiell del i de stora centra har ägt regeringen ända sedan Andrew Jacksons dagar.”

Den 23 februari, 1954, varnade senator William Jenner varnade i ett tal: "Utåt sett har vi en konstitutionell regering. Inom vår regering och vårt politiska system har vi ett annat organ som representerar en annan form av regering, en byråkratisk elit som anser att vår konstitution är omodern."

Baron MA Rothschild skrev: ”Om ni ger mig kontroll över en nations valuta så bryr jag mig inte om vem som stiftar dess lagar."

Allt som behövs för att effektivt styra en regering är att ha kontroll över landets pengar: en centralbank med monopol på tillgången på pengar och krediter. Detta hade skett i Västeuropa, med skapandet av privatägda centralbanker såsom Bank of England.

Georgetown professorn Dr. Carroll Quigley (Bill Clintons mentor medan han studerade i Georgetown) skrev om att målen för de investeringsbanker som kontrollerar centralbanker var: "... inget mindre än att skapa ett världsomspännande system för finansiell kontroll i privata händer som kan dominera det politiska systemet i varje land och ekonomin i världen som helhet ... och som kontrolleras på ett feodalt sätt av världens centralbanker, vilka handlar i samförstånd genom hemliga avtal, som uppnåtts genom täta privata möten och konferenser."

’Bank of the United States’ (1816-1836), som var ett tidigt försök till en amerikansk centralbank, avskaffades av president Andrew Jackson, som ansåg att den hotade nationen. Han skrev: "Den djärva försök den nuvarande banken hade gjort för att kontrollera regeringen, den nödställdhet som den hänsynslöst skapat ... är bara föraningar om det öde som väntar det amerikanska folket om de luras in i ett fortsättande av denna institution eller skapandet av en annan liknande. "

Thomas Jefferson skrev: "Centralbanken är en institution som förhåller sig i allra högsta grad dödligt fientlig mot vår konstitutions principer och former... Om det amerikanska folket tillåter privata banker att kontrollera utfärdandet av deras valuta, så kommer banker och företag som växer upp kring dem att beröva folket i all deras egendom, först genom inflation och sedan genom deflation, tills deras barn vaknar hemlösa på kontinenten som deras fäder erövrade."


Beskriver inte det situationen i Amerika idag?

USA lyckades klara sig utan en centralbank fram till i början av detta århundrade, då, enligt kongressledamoten Charles Lindbergh, Sr, ”Penning kartellen orsakade paniken år 1907, och tvingade därigenom kongressen att skapa en Nationell Valutakommission." Ledd av senator Nelson Aldrich, som var svärfar till John D. Rockefeller, Jr, rekommenderade kommissionen att inrätta en centralbank.

Trots att det var grundlagsstridigt, eftersom bara "Kongressen skall ha makt ... att pressa mynt och reglera dess värde ..." (artikel I, avsnitt 8 i den amerikanska konstitutionen) såg antogs ’Federal Reserve Act’ i December 1913; skenbart för att stabilisera ekonomin och förhindra ytterligare panik, men såsom Lindberg varnade kongressen: ”Med denna lag skapas jordens enormaste kartell ... pengamaktens osynliga regering, som genom undersökningen om penningkartellen visat sig existera, kommer att  legaliseras." Efter den Stora Depressionen och många senare recessioner, är det uppenbart att Federal Reserve producerar inflation och federala skulder närhelst den önskar, men inte stabilitet.

Kongressledamoten Louis McFadden, som var styrelseordförande för Vita Husets Kommitté för Bank och Valuta  (1920-1931), förklarade: "När Federal Reserve Act gick igenom, uppfattade inte gjorde folket i dessa Förenta Stater att ett världsomspännande banksystem sattes upp här. En superstat styrd av internationella bankirer och industrimän ... som samordnar sina handlingar för att förslava världen ... Fed har  ansträngt sig till det yttersta för att dölja sina befogenheter men sanningen är att Fed har tillskansat sig regeringsmakten."

Fastän det är kallat "Federal," så är Federal Reserve-systemet privatägt av medlemsbankerna, skapar sina egna regler och är inte föremål för  kongressens eller presidentens översyn. Som övervakare och leverantör av reserver, gav Fed bankerna tillgång till offentliga medel, vilket förbättrade deras utlåningskapacitet.

I ”Ekonomiska lösningar" listar Peter Kershaw de tio största aktieägarna i Federal Reserve Bank System som:

Rothschild: London och Berlin;
Lazard Bros: Paris;
Israel Seiff: Italien;
Kuhn- Loeb Company: Tyskland;
Warburg: Hamburg och Amsterdam;
Lehman Bros: New York;
Goldman och Sachs: New York;
Rockefeller: New York.

(Att de flesta, om inte alla av dessa familjer bara råkar vara judiska, kan ni bedöma betydelsen av själva). Aktiebalansen ägs av större kommersiella medlemsbanker.

Enligt Devvy Kidd i "Varför ett bankrutt Amerika?" betalar The Federal Reserve cirka 23 dollar till ”Bureau of Engraving & Printing” för varje tusental tryckta sedlar. Tiotusen hundradollarsedlar (= en miljon dollar) skulle alltså kosta Federal Reserve 230 dollar. De ser sedan till att de får utfästelser om säkerhet som är lika med det nominella värdet från den amerikanska regeringen. Säkerheterna är vår mark, arbetskraft och tillgångar ... som samlas in av deras agenter, IRS. Genom att bemyndiga Fed att reglera och skapa pengar (och därmed inflation), gav kongressen privata banker makt att skapa vinster efter behag.

Som Lindberg uttryckte det: "Den nya lagen kommer att skapa inflation närhelst kartellen vill ha inflation ... de kan sälja av aktierna till folket då det råder höga priser under den upphetsande högkonjunkturen och sedan skapa panik och köpa tillbaka dem till låga priser ... räkenskapens dag är bara några år bort." Den dagen kom med börskraschen och den stora depressionen 1929.

En av de viktigaste befogenheter som gavs till Fed var rätten att köpa och sälja statspapper och ge lån till medlemsbankerna så att de också kan köpa dem. Detta gav en annan inbyggd mekanism för vinst till bankerna, om statsskulden ökade. Allt som behövdes var en metod för att betala av skulden. Detta åstadkoms genom [kongressens] godkännande av inkomstskatten 1913.

En statlig inkomstskatt förklarades grundlagsstridig 1895 av högsta domstolen, så en grundlagsändring föreslogs i kongressen av ingen mindre än ... Senator Nelson Aldrich. Såsom det presenterades för det amerikanska folket verkade det ganska rimligt: en inkomstskatt på endast en procent av inkomst under 20.000 dollar, med en försäkran om att den aldrig skulle öka.

Alltsedan den gick igenom, skulle skatten ”tränga in bland de rika", ... men de rika hade andra planer, och hade redan utarbetat en metod för att skydda sin rikedom. Som beskrivs av Gary Allen i hans bok från 1976, "The Rockefeller File", "Vid tiden för staternas godkännande av den 16:e konstitutionstillägget, var Rockefeller Stiftelsen i full drift ... ungefär samtidigt som domare Kenesaw Landis beordrade att Standard Oils monopol skulle upplösas så undvek ... John D ... inte bara skatt genom att skapa fyra stora skattebefriade stiftelser; han använde dem som depåer för sina ’avyttrade’ intressen ... gjorde sina tillgångar icke skattepliktiga, så att de skulle kunna kan föras vidare till kommande generationer utan ... egendoms- och gåvoskatter ... Varje år kan familjen Rockefeller stjälpa av upp till halva sina inkomster i sina favoritstiftelser och dra av "donationerna” från sina inkomstskatter."

Att byta ägarskap kan vara ett sätt att kontrollera rikedom, och stiftelser är också ett behändigt sätt att främja intressen, som gynnar de rika. Miljontals dollar från stiftelser har "donerats” för att främja användningen av läkemedel samtidigt som det försämrar det förebyggande arbetet inom medicin. Eftersom många läkemedel är gjorda av derivat från stenkolstjära, blir både oljebolag och läkemedelstillverkningsintressen de som huvudsakligen gynnas (många Rockefeller-ägda eller kontrollerade).

Med möjlighet att låna ut enorma summor till regeringen (Federal Reserve), en metod för att återbetala skulden (inkomstskatt) och undgå skatt för de rika (stiftelser), så var allt som återstod [att ha] en ursäkt för att låna pengar. Av en lycklig "tillfällighet", så började Första Världskriget 1914 och efter amerikanskt deltagande ökade statsskulden från 1 till 25 miljarder dollar.

Woodrow Wilson [demokrat] valdes till president 1913 genom att slå den andra kandidaten William Howard Taft [republikan], som hade lovat att lägga in veto mot lagstiftningen om att inrätta en centralbank. För att splittra de republikanska rösterna och välja den relativt okända Wilson, öste JP Morgan & Co in pengar till Teddy Roosevelt och hans Framstegspartis kandidatur.

Enligt ett ögonvittne fördes Wilson till det demokratiska partiets högkvarter 1912 av Bernard Baruch, en förmögen bankir. Han fick en "indoktrineringskurs" från dem han mötte, och om han skulle komma att bli vald kom han i gengäld överens om att stödja den planerade Federal Reserve och inkomstskatten, och "lyssna"på råd i händelse av krig i Europa och angående sammansättningen av sin ministär.

Wilsons topprådgivare under sina två mandatperioder var en man vid namn överste Edward M. House. Houses levnadstecknare, Charles Seymour, kallade honom för Federal Reserve Acts ”osynliga skyddsängel”, som bidrog till att styra det genom kongressen. En annan levnadstecknare skrev att House ansåg att: "... konstitutionen, en produkt av sjuttonhundratals tänkande, var ... fullständigt föråldrad; att landet skulle må bättre av att konstitutionen skrotades och skrevs om ... "House skrev en bok med titeln" Philip Dru: Administratör,”som publicerades anonymt 1912. Hjälten, Philip Dru, styr Amerika och inför radikala förändringar, till exempel en graderad inkomstskatt, en centralbank, och ett "nationernas förbund."

Första Världskriget gav upphov både till en stor statsskuld och enorma vinster för dem som hade stött Wilson. Baruch utsågs till chef för Krigsindustri-styrelsen, där han utövade diktatorisk makt över den nationella ekonomin. Han och familjen Rockefeller uppgavs ha tjänat över 200 miljoner dollar under kriget. Wilsons uppbackare Cleveland Dodge sålde ammunition till de allierade, medan JP Morgan lånade dem hundratals miljoner, i skydd av Amerikas inträde i kriget.

Medan profit säkerligen var ett av motiven, så var kriget också användbart för att rättfärdiga idén om en världsregering. William Hoar avslöjar i "Architects av Conspiracy" att statliga utredare, som under 1950-talet undersökte Carnegies dokumentation av ’donationer för världsfred’ och sedan länge förespråkare för globalism, fann att Carnegies förvaltare planerade att dra in USA i ett världskrig, för att skapa förutsättningar för en världsregering, flera år före utbrottet av första världskriget.

Det största hindret var att amerikanerna inte ville blanda sig i europeiska krig. [En inblandning] förutsatte som provokation någon slags incident, t.ex. explosionen av slagskeppet Main, som provocerade fram det spanska - amerikanska kriget. Detta inträffade när [skeppet] Lusitania, som hade 128 [civila] amerikaner ombord, sänktes av en tysk ubåt, vilket uppväckte starka anti-tyska känslor. När USA förklarade krig, beskrev den amerikanska propaganda alla tyskar som hunner och ormar med huggtänder, och alla amerikaner, som motsatte sig kriget, som förrädare.

Vad som inte avslöjades vid denna tidpunkt, var att Lusitania transporterade krigsammunition till England, vilket gjorde det till ett legitimt mål för tyskarna. De hade till och med stora annonser i New York tidningar, där de bad amerikaner att inte ta med passagerare på fartyget.

Bevisen tycks peka på en medveten plan för att få fartyget sänkt av tyskarna. Colin Simpson, författare till "The Lusitania," skrev att Winston Churchill, som var chef för den brittiska flottan under kriget, hade beställt en rapport som förutsade vilka politiska konsekvenser en sänkning av ett passagerarfartyg som transporterade amerikanska passagerare skulle få. Tyska marinens koder hade brutits av britterna, som kände till ungefär var alla ubåtar i närheten av de brittiska öarna var belägna.

Kommendör Joseph Kenworthy, brittiska marinens underrättelsetjänst, förklarade enligt Simpson: ”Skeppet Lusitania skickades med avsevärt reducerad hastighet avsiktligt in i ett område där man kände till att en ubåt väntade ... och skyddsbåtarna hållna tillbaka.” Alltså, trots att Wilson hade varit omvald 1916 med sloganen "Han höll oss utanför kriget," så fann sig Amerika själv snart utkämpande ett europeiskt krig. Överste House hade faktiskt redan förhandlat fram ett hemligt avtal med England, som förpliktigade USA att ta aktiv del i konflikten. Det verkar som den amerikanska allmänheten hade mycket lite att säga till om.

Med krigsslutet och Versaillesfördraget, som avkrävde Tyskland svåra krigsskadestånd, banades väg för en ledare som Hitler i Tyskland. Wilson kom till fredskonferensen i Paris med sina berömda "fjorton punkter," där fjortonde punkten var ett förslag till en "allmän sammanslutning av nationer", som skulle bli det första steget mot målet att En Världsregering-Nationernas förbund.

Wilsons officiella levnadstecknare, Ray Stannard Baker, avslöjade att förbundet inte var Wilsons idé. "... inte en enda idé i förbundsöverenskommelsen kom ursprungligen från presidenten." Överste House var författare till överenskommelsen, och Wilson hade bara skrivit om den för att anpassas till hans eget sätt att uttrycka sig.

Nationernas Förbund bildades, men detta och planen för världsregering misslyckades så småningom eftersom den amerikanska senaten inte skulle komma att ratificera Versaillesfördraget.

Pat Robertson påstår i "The New World Order" att överste House, tillsammans med andra internationalister, insåg att Amerika inte skulle gå med i något världsregeringsprojekt utan en förändring i den allmänna opinionen.

Efter en rad möten, beslutades det att det skulle bildas ett "Utrikespolitiskt institut" (“Institute of International Affairs”, IIA), med två grenar i USA och England.

Den brittiska grenen blev känd som det Kungliga Utrikespolitiska Institutet (”the Royal Institute of International Affairs”), med ledarskap som tillhandahålls av ”Runda Bords”-medlemmar. Runda Bords-grupperna, som startade i slutet av 1800-talet av Cecil Rhodes, syftade till att bilda ett förbund av de engelsktalande folken i världen och få dem under deras styre.

Rådet för utrikesrelationer (CFR) inlemmades som den amerikanska filialen i New York den 29 juli, 1921. Bland grundarna ingick överste House och "... sådana potentater av internationell bankverksamhet som J.P. Morgan, John D. Rockefeller, Paul Warburg, Otto Kahn, och Jacob Schiff ... samma klick som hade iscensatt etableringen av Federal Reserve System ", enligt Gary Allen i oktobernumret av AMERICAN OPINION 1972."

CFR:s första president var John W. Davis, JP Morgan personliga advokat, medan vice ordförande var Paul Cravath, som även han företrädde Morgan intressen. Professor Carroll Quigley tecknade CFR som "... en frontgrupp för JP Morgan and Company i samarbete med mycket liten amerikansk Runda Bordsgrupp.” Med tiden gick Morgans inflytande förlorat till familjen Rockefeller, som fann att en världsregering passade väl in i deras affärsfilosofi. Som John D. Rockefeller Sr. hade sagt: "Konkurrens är en synd", och globalt monopol passade deras behov när de växte internationellt.

Antony Sutton, forskarassistent på Hooverinstitutet för ’Krig, revolution och fred’ vid Stanford University, skrev om denna filosofi: "Medan monopolkontroll över industrin en gång var målet för J.P. Morgan och J.D. Rockefeller, förstod Wall Streets allra innersta kretsar från slutet av artonhundratalet att det mest effektiva sättet att skaffa sig en ohotad monopolställning var att ’gå den politiska vägen’ och få samhället att göra jobbet för monopolisterna - under namn av allmänhetens bästa och allmänhetens intresse.”

Frederick C. Howe avslöjade strategin att använda regeringen i en bok som kom ut 1906, "Confessions of a Monopolist": "Det här är reglerna för storfinansen ... Skaffa monopolkontroll; låt samhället arbeta för dig; och kom ihåg att det bästa för all affärsverksamhet är politik ... "

När företag blev internationella, kunde nationella monopol inte längre skydda deras intressen. Vad som behövdes var en ’En världsregering’ som kontrollerades bakom kulisserna. Detta hade varit planen sedan överste Houses tid, och för att genomföra detta, var det nödvändigt att försvaga USA politiskt och ekonomiskt.

Under 1920-talet åtnjöt Amerika ett årtionde av välstånd som understöddes av den lätta tillgången på krediter. Mellan 1923 och 1929 utökade Federal Reserve penningmängden med sextiotvå procent. När börsen kraschade, ruinerades många små investerare, dock inte "insiders". I mars 1929 tipsade Paul Warburg om att kraschen skulle komma varvid de största investerarna drog sig ur marknaden, enligt Allen och Abraham i ”Ingen vågar kalla det konspiration."

Med sina förmögenheter intakta kunde de köpa företag för en bråkdel av sitt värde. Aktier som hade sålts för en dollar kunde nu kosta en nickel och de rikas köpkraft och rikedom ökade enormt.
Louis McFadden, ordförande i representanthusets bankkommitté förklarade: "Det var ingen tillfällighet. Det var en noga planerad händelse ... De internationella bankirerna sökte åstadkomma ett tillstånd av förtvivlan här, så att de kunde framträda som härskare över oss alla. "

Curtis Dall, svärson till Franklin D. Roosevelt och en konsortium-chef för investeringsföretaget Lehman Brothers, stod på NY-börsens golv på dagen för kraschen. I "FDR: My Exploited Father-in-law”, säger han: "... som man noggrant räknat ut så "flåddes” allmänheten av makteliten bakom ’En Världsvaluta’, vilket utlöstes av den planerade bristen på krediter som måste återbetalas omedelbart vid anmodan (=call money) på New York-marknaden."

Kraschen banade väg för mannen som Wall Street hade förberett för presidentskapet, FDR. Framställd som en "man av den enkla folket", var verkligheten istället att Roosevelts familj hade varit inblandade i New Yorks bankväsende sedan sjuttonhundratalet.

Frederic Delano, FDRs farbror, tjänstgjorde i den ursprungliga styrelsen för Federal Reserve. FDR gick på Groton och Harvard, och arbetade på 1920-talet på Wall Street, och satt i styrelsen för elva olika företag.

Dall skrev om sin svärfar: "... De flesta av hans idéer, hans politiska ’ammunition’, "... utarbetades omsorgsfullt för honom i förväg av CFR-gruppen för ’En Världsvaluta’. Briljant ... han lät detonera detta förberedda ”sprängstoff” mitt i en intet ont anande målgrupp, det amerikanska folket - och betalade därmed tillbaka för och behöll sitt internationalistiska politiska stöd."

Genom att ta Amerika ur guldmyntfotsstandarden 1934, öppnade FDR upp vägen till obegränsad ökning av penningmängden, årtionden av inflation och kreditintäkter för bankerna. Genom att höja guldpriser från 20 till 35 dollar per ounce, gav FDR och finansminister Henry Morgenthau, jr (son till en av grundarna för CFR), de internationella bankirerna enorma vinster.

FDRs mest ihågkomna reform ’theNew Deal’, kunde bara finansieras genom tung upplåning. Det innebar att de som [medvetet] hade orsakat depressionen lånade Amerika pengar till att återhämta sig från denna. Genom den nationella återhämtnings-administrationen (National Recovery Administration, NRA), som föreslagits av Bernard Baruch 1930, fick de sedan i uppdrag att reglera ekonomin. FDR utsåg Baruchs lärjunge Hugh Johnson att vara chef över NRA, biträdd av CFR-medlemmen Gerard Swope. Med långtgående befogenheter att reglera löner, priser och arbetsvillkor, var det, som Herbert Hoover skrev i sina memoarer: "... ren fascism, ... bara en imitation av Mussolinis ’korporativa stat ’…”. Högsta domstolen beslutade till slut att den nationella tillsynsmyndigheten var grundlagsstridig.

Under FDR åren lade Council on Foreign Relations beslag på det politiska livet i USA. Förutom finansminister Morgenthau så innefattade andra CFR-medlemmar utrikesminister Edward Stettinus, krigsminister Henry Stimson, och biträdande utrikesminister Sumner Welles.

Sedan 1934 har nästan varje utrikesminister i USA varit medlem av CFR; och ALLA krigs- eller försvarsministrar från Henry L. Stimson till Richard Cheney.

CIA har varit under CFRs kontroll nästan oavbrutet sedan starten med börjar från Allen Dulles, som var grundande medlem av CFR och bror till utrikesministern under president Eisenhower, John Foster Dulles. Allen Dulles hade varit på fredskonferensen i Paris, gick med i CFR 1926, och blev senare dess president.

John Foster Dulles hade varit en av Woodrow Wilsons unga skyddslingar vid fredskonferensen i Paris. Han var av grundarna av CFR ... ingift i familjen Rockefeller, styrelseordförande för Rockefeller Foundation och styrelseordförande i Carnegies Donationsfond för ’International Peace’.

År 1940 besegrade FDR globalisten Wendell Willkie, som skrev en bok med titeln "One World", och senare  blev medlem i CFR. Kongressledamoten Usher Burdick protesterade vid denna tidpunkt på golvet i representanthuset mot att Willkie hade finansierats av JP Morgan och New Yorks bankirer för allmännyttan. Opinionsundersökningar visade att att få republikaner favoriserade honom, men ändå beskrev medierna honom som den republikanska kandidaten.

Sedan dess har nästan alla presidentkandidater har varit CFR-medlemmar. President Truman, som inte var medlem, förordades av en grupp "visa män", vilka alla sex var CFR-medlemmar, enligt Gary Allen. Åren 1952 och 1956, utmanade Adlai Stevenson (CFR) Eisenhower (också  CFR ).

År 1960, CFR-Kennedy (som förmodligen dödades för att han hade modet att inte gå med på alla deras planer) mot CFR-Nixon. 1964 chockades etablissemanget av republikanernas nationella kommitté som nominerade sin kandidat före Nelson Rockefeller.

Rockefeller och CFR-vingen fortsatte genom att utmåla Barry Goldwater som en farlig radikal. År 1968 kandiderade CFR-Nixon mot CFR-Humphrey. 1972 års ”strid” presenterade CFR-Nixon mot CFR-McGovern.

De president-kandidater som varit medlemmar av CFR inkluderar George McGovern, Walter Mondale, Edmund Muskie, John Anderson och Lloyd Bentsen. År 1976 hade vi Jimmy Carter, som är medlem i den trilaterala kommissionen, skapad av David Rockefeller och CFR-medlemmen Zbigniew Brzezinski som har målsättningen om ekonomisk koppling mellan Japan, Europa och USA, och: "... att hantera världsekonomin ... en smidig och fredlig utveckling av det globala systemet." Vi har också haft  CFR-direktören under 1977-1979, George Bush, (även om hans namn på ett mystiskt sätt försvinner från medlemslistan 1979) och sist men inte minst, CFR-medlemmen Bill Clinton.

De har alla främjat ”Den Nya Världsordningen", som kontrolleras av FN. Problemet är att "... den nuvarande FN-organisationen faktiskt är CFRs verk och ligger på det markområde på Manhattan som donerats till den av familjen till den nuvarande CFR-ordföranden David Rockefeller", som Pat Robertson beskriver det.

Det ursprungliga konceptet för FN var resultatet av den informella Agenda Group, som bildades 1943 av utrikesminister Cordell Hull. Alla förutom Hull var medlemmar av CFR, och Isaiah Bowman, en av grundarna av CFR, kom ursprungligen med idén.

Den amerikanska delegationen till San Francisco mötet som utarbetade stadgan för Förenta nationerna 1949 innefattade CFR-medlemmarna Nelson Rockefeller, John Foster Dulles, John McCloy och CFR-medlemmar  som var kommunistagenter - Harry Dexter White, Owen Lattimore och konferensens Generalsekreterare, Alger Hiss. Totalt skickade Rådet (=CFR) med fyrtiosju av sina medlemmar i USA delegationen, vilket gjorde att de effektivt kontrollerade dess resultat.

Sedan dess har CFR och dess vänner i massmedia (som till stor del styrs av CFR-medlemmar såsom Katherine Graham på "Washington Post" och Henry Luce på "Time, Life"), stiftelser och politiska grupper konsekvent lobbat för att bevilja FN mera befogenheter och makt. Bush och Golfkriget var bara en av de senaste uppmaningarna till en ”Ny Världsordning."

  Amiral Chester Ward, som varit CFR-medlem i över ett decennium, blev en av dess hårdaste kritiker och avslöjar arbetet i dess inre kretsar i en bok som utkom 1975, "Kissinger I SOFFAN”.  I den slår han fast att ”De mäktigaste kotterierna i dessa elitistiska grupper har ett mål gemensamt: de vill åstadkomma att Förenta staterna ger upp sin suveränitet och sitt nationella oberoende.”

De flesta medlemmarna är ideologer som strävar efter ”En Världsregering”  vars långsiktiga mål officiellt sammanfattades i dokumentet 7277 från Utrikesdepartementet i September 1961, som antogs av Nixon administrationen: att ”… avskaffa alla väpnade styrkor och vapen utom de som behövs för att upprätthålla den inre ordningen inom staterna samt att förse FN med fredsstyrkor ... vid den tid som den (FNs globala regering) blev så stark att ingen nation kunde utmana det."

Inom CFR finns det en "mycket mindre, men mäktigare grupp... som består av internationella bankirer från Wall Street och deras viktigaste agenter. I första hand vill de att världsbankmonopolet, oavsett från vilken maktkonstellation, slutligen hamnar under den globala regeringens kontroll... Denna CFR-fraktion leds av Rockefeller-bröderna ", enligt Ward.

Vad man måste komma ihåg är att detta inte är någon marginell grupp av dårar ... dessa är medlemmar i en av världens mäktigaste privata organisationer: de människor som bestämmer och styr Amerikas ekonomiska, sociala, politiska och militära politik. Ledamöternas inflytande och kontroll sträcker sig till "ledare inom den akademiska världen, offentliga tjänster, näringsliv och media," enligt CFRs  "årsredovisning" 1993.

Sitt bildande beskriver de på följande sätt: ”De amerikanska deltagarna i fredskonferensen i Paris beslutade att det var dags för mer privata amerikaner att förstå USAs ökande ansvar och skyldigheter ... det fanns ett behov av en organisation som kontinuerligt kunde studera amerikansk utrikespolitik till FÖRMÅN FÖR DESS MEDLEMMAR (artikelförfattarens betoning) och en bredare publik av intresserade amerikaner. "

De sponsrar hundratals program, i vilka medlemmar "utbyter åsikter med amerikanska och utländska tjänstemän och politiska experter ... diskuterar utrikespolitiska frågor ... beaktar internationella frågor som berör näringslivet" (Corporate business), och "... anknutna grupper av lokala ledare i hela USA ... träffar beslutsfattare."

CFR slår fast att det inom den ”ryms många åsikter, men [att den] inte förespråkar någon”, och inte "har någon anknytning till den amerikanska regeringen." Nej, ingen anknytning alls, om man inte räknar: "En Råds-medlem valdes till USAs president ... Dussintals andra rådskollegor har valts att verka som ministrar och i positioner under ministrar”, som de beskriver det i ”Foreign Affairs”, tillsammans med många medlemmar i kongressen, högsta domstolen, de samfällda stabscheferna för försvaret, Fereral Reserve, och många andra federala byråkrater.

De är inte KNUTNA till regeringen, de är regeringen i praktiken.

En ofta återkommande uppfattning framfördes i den 50-de upplagan av ”Foreign Affairs”, CFRs officiella tidskrift. I en artikel av Kingman Brewster, Jr med titeln "Reflektioner kring vår nationella föresats.” Vårt syfte bör vara, enligt honom, att göra oss av med vår nationalitet, för att "ta några risker för att bjuda in andra att slå samman sin suveränitet med vår …”.

Dessa "risker" innefattar att vi avväpnar oss till den grad att vi skulle bli hjälplösa mot en global FN-regerings "fredsbevarande" styrkor. Vi borde gladeligt ge upp vår suveränitet till världsregeringen i ”världssamfundets” intresse.

I dag har vi spektaklet med Spc. 4 Michael New, en amerikansk soldat i Tyskland som vägrar att bära FNs uniform, som riskerar ett "administrativt avsked.” Han konstaterar med rätta att han svor en ed att försvara den amerikanska konstitutionen, inte FNs. Många andra amerikaner har svurit samma ed, såsom jag själv, och tror att det fortfarande är vår plikt ändå att försvara konstitutionen, eftersom en ed svuren inför Gud måste uppfyllas. (Varför annars svär vi att säga sanningen i våra domstolar, eller när man påtar sig ett offentligt ämbete?) Är det ett brott i dessa dagar för att verkligen TRO på Gud och på den ed som svors?

Samtidigt får andra, som försöker att förstöra konstitutionen och vår suveränitet, utmärkelser och höga ställningar ... De är åtminstone inte hycklare ... bara ytterst arroganta.

"Kort uttryckt, "världsordningens hus" måste byggas nedifrån och upp i stället för uppifrån och ner ... Ett slutmål som slingrar sig runt den nationella suveräniteten och fräter bort den bit för bit, kommer att åstadkomma mycket mer än gammaldags angrepp ...” enligt Richard N. Gardners åsikt, f. d. ställföreträdande biträdande utrikesminister i   “Foreign Affairs,” April 1974.

James Warburg, son till CFR-grundaren Paul Warburg, och en medlem av FDR: s "hjärntrust", vittnade inför senatens utrikesutskott den 17 februari 1950 [”och sade]: Vi ska ha en världsregering oavsett om ni gillar det eller inte - genom erövring eller samtycke."

Är detta en AMERIKAN som talar, eller en farlig galning? Vilka är dessa "vi", som hotar att erövra oss?

De är en grupp som faktiskt har makten att göra det, och gör det varje dag, bit för bit.
CFR-medlemmar i massmedier, utbildningsväsendet och underhållningsbranschen driver sin propaganda för "humanism" och världsbroderskap. Vi bör alla leva i fred under en världsregering, och glömma sådana själviska saker som nationaliteter och patriotism. Vi kan lösa våra egna problem. Vi behöver inte Gud, eller moral eller värderingar: allt är relativt i alla fall, eller hur? ... För om vi faktiskt hade lite moralisk karaktär och moraliska värderingar, kan vi kanske urskilja att dessa människor verkligen är ONDA.

Bibeln säger att KÄRLEKEN till pengar är roten till allt ont (1 Tim. 6:10). Dessa människor är onda eftersom de älskar pengar och makt, och girighet driver dem att göra vad som helst för att uppnå sina mål. De har förlorat all moral och allt samvete, och anser att dessa begrepp, liksom vår konstitution är "föråldrad".

DET är vansinne - att ha mer rikedom än vad som kan spenderas, och ändå är det aldrig nog. De måste kontrollera regeringar, starta krig och konspirera för att regera världen; "vanligt folk" behöver åtminstone vakna upp till hur de har fått sina rikedomar, ta den ifrån dem, och kräva att de betalar priset för sina brott.

Det är därför de ständigt ställer oss mot varandra, med "mångfald”, solidarisk handling och andra program, ... svarta mot vita, män mot kvinnor, landsbygd mot stad, bönder mot miljöaktivister, osv., osv. ... så att vi inte tittar åt deras håll.

  Vi som utgör folket hålls till en mycket hårdare tyglar. Om vi ​​hotar presidenten eller en offentlig tjänsteman, så åtalas vi för ett brott ... ändå kan ’En Världs-gänget’ hota konstitutionen och vi folkets friheter, denna nations suveräna härskare, utan att någonting sägs eller görs.

Kanske de inte är rädda för vad mänskligheten kan göra mot dem ... de tror att de har ordnat allt, och att deras makt och rikedom kommer att bestå i denna värld. Men de ibland dem, som har svurit en ed inför Gud upprätthålla och försvara konstitutionen: presidenten, kongressledamöter, och militären; kanske upptäcker en dag att de faktiskt har något att frukta.

Förteckning över CFR medlemmar (List of CFR Members)

(Denna förteckning går dock endast till bokstaven E., anm. från SB)

Överste House, den fallne ängeln, har fortfarande släktingar som kontrollerar CFR. Karen Elliot House är ordförande i medlemskommittén och ledamot i valberedningen, tillsammans med Jeane Kirkpatrick. David Rockefeller är nu "hedersordförande i styrelsen", efter att ha varit ordförande 1970-1985; och "Director Emeritus," efter att ha varit en direktör 1949-1985. Peter G. Peterson är ordförande, Admiral BR Inman är vice ordförande, medan Thomas Foley och Jeane Kirkpatrick är styrelseledamöter som tjänstgör i styrelsen.

Dessa "privatpersoner" har tillgång till statliga tjänstemän och politiker så ofta de vill, ändå kan resultatet av deras möten endast meddelas till andra statliga tjänstemän, ledande befattningshavare, eller advokatpartners. Deltagarna är förbjudna att översända ett tillskrivet uttalande till något som helst offentligt medium, som till exempel tidningar eller tv, där det finns en ”risk för att det snabbt kommer att få stor spridning eller publicering”, som ”Årsredovisningen" uttrycker det.

Borde inte VÅRA offentliga tjänstemän förbjudas att ha hemliga möten med privata grupper? Offentliga tjänstemän bör endast tillåtas att diskutera den offentliga verksamheten och politiken i ett offentligt forum. De offentliga ... har de USA i åtanke ?

Det finns mycket mer att säga om denna grupp och deras planer för Amerika. Gary Allen, i "The Rockefeller File", säger att de ligger bakom regeringens många planer för regionala frågor, som skulle avskaffa stads-, läns-, och statsgränser, och överlämnar oss i händerna på federala byråkraters godtycke; och de ligger bakom satsningen på kontroller för ”hur marken används”. De vill ha ”federal kontroll över allting. Eftersom de har för avsikt att kontrollera den federala regeringen ... ”.

Det finns också de många anklagelserna om inblandning i vapenhandel, narkotikasmuggling, prostitution och sexslavar; och de många mystiska avrättningarna och "självmorden” bland vittnen och andra som kommer för nära sanningen ... men det är en annan historia.


Referenser

Bo Adelmann, 1986 "The Federal Reserve System." The New American, 17 oktober.
Gary Allen, 1976. The Rockefeller File. Seal Beach, Kalifornien: '76 Press.
Gary Allen med Larry Abraham, vågar 1972. None Dare Call it Conspiracy. Rossmoor, Kalifornien: Concord Press.
"Congressional Record", December 22, 1913, vol. 51.
Phoebe och Kent Courtney, 1962. America’s Unelected Rulers, The Council on Foreign Relations. New Orleans: Conservative Society of America.
Curtis B. Dall, 1970 FDR My Exploited Father-In-Law.  Washington D.C .: Action Associates.
A. Ralph Epperson, 1985. The Unseen Hand. Tucson, AZ: Publius Press.
F.D.R.: His Personal Letters, 1950. New York: Duell, Sloan och Pearce.
William P. Hoar, 1984. Architects of Conspiracy. Belmont MA: Western Islands.
Herbert Hoover, 1952. The Memoirs of Herbert Hoover, The Great Depression 1929-1941. New York: Macmillan.
Frederick C. Howe, 1906. Confessions of a Monopolist. Chicago: Public Publishing Co.
Robert C. Johansen, 1980. Models of World Order, in “Dilemmas of War and Peace.”
Peter Kershaw, 1994. “Economic Solutions.”
Devvy Kidd, 1995. “Why A Bankrupt America?” Colorado: Project Liberty.
Ferdinand Lundberg, 1938. America’s 60 Families. New York: Vanguard.
Louis T. McFadden, 1934. “The Federal Reserve Corporation, remarks in Congress.” Boston: Forum Publication Co.
James Perloff, 1988. The Shadows of Power. Appleton, WI: Western Islands.
Carroll Quigley, 1966. Tragedy and Hope. New York: Macmillan.
Pat Robertson, 1991. The New World Order. Dallas: Word Publishing.
Charles Seymour, ed., 1926. The Intimate Paper of Colonel House. Boston: Houghton Mifflin.
Colin Simpson, 1972. The Lusitania. Boston: Little, Brown.
Arthur D. Howde Smith, 1940. “Mr House ob5 Texas.” New York: Funk and Wagnalls.
Antony C. Sutton, 1975. Wall Street and FDR. New Rochelle, New York: Arlington House.
George Sylvester Viereck, 1932. The Strangest Friendship in History. New York: Liveright.

Detta dokument får spridas fritt eller citeras i något medium.

(http://www.conspiracyarchive.com/2013/12/21/the-council-on-foreign-relations-cfr-and-the-new-world-order/

i svensk översättning av SB)