EU:s sydutvidgning – “A wider Europe” 2

Ett brev skrivit av Inger-Siv Mattson, pensionerad internationell sekreterare vid ett statligt forskningsråd till
Statsminister Fredrik Reinfeldt
UD Utrikesminister Carl Bildt,
EU-minister Cecilia Malmström

”Ord, ord, ord…”

Vid den konferens som hölls i Barcelona den 27-28 november 1995 antogs det avtal, som ersatte den tidigare s.k. ”arabisk-europeiska dialogen” som då fick det mer rumsrena namnet Barcelonaprocessen eller EU:s Medelhavssamarbete. Konferensen leddes av Javier Solana och samtliga av de dåvarande EU-ländernas utrikesministrar deltog. Sverige representerades av Lena Hjelm-Wallén. Följande arabstaters utrikesministrar deltog i mötet och erkände deklarationen: Algeriet, Egypten, Jordanien, Libanon, Marocko, Syrien, Tunisien. Den palestinska myndigheten/PLO representerades av terroristledaren Yassir Arafat. Även Turkiet, Cypern och Israel erkände deklarationen som bl.a. stipulerade:

* stressing the importance of the Mediterranean and moved by the will to give their future relations a new dimension, based on comprehensive cooperation and solidarity, in keeping with the privileged nature of the links forged by neighbourhood and history
* aware that the new political, economic and social issues on both sides of the Mediterranean constitute common challenges calling for a coordinated overall response

* resolved to establish to that end a multilateral and lasting framework of relations based on a spirit of partnership, with due regard for the characteristics, values and distinguishing features peculiar to each of the participants

*convinced that the general objective of turning the Mediterranean basin into an area of dialogue, exchange and cooperation guaranteeing peace, stability and prosperity requires a strengthening of democracy and human rights…

Sedan mötet 1995 har ländernas utrikesministrar mötts regelbundet för att övervaka att deklarationens principer implementeras i EU:s utrikespolitik.

Makten och mörkläggningen

I Sverige har det rått total mediatystnad om dessa möten och om de beslut som fattats. Givetvis tiger också ansvariga politiker som muren. Att de mycket långtgående konsekvenserna av EU:s intima samarbete med arabstater – av vilka flera kan betecknas som rena skurkstater – skulle komma ut till medborgarna skulle givetvis vara alltför utmanande.
Så står det t ex i artiklarna 64-65 i associeringsavtalen med Tunisien och Marocko den dåvarande svenska regeringen överlämnade till riksdagen för ratificering den 12 oktober 1995 respektive den 9 maj 1996: ”Tuniska/marockanska medborgare som har tillstånd att arbeta i en medlemsstat /inom EU/ får inte diskrimineras p g a sin nationalitet vad gäller arbetsvillkor, lön och uppsägning. Arbetare med tunisiskt/marockanskt medborgarskap och deras familjemedlemmar som är bosatta i en medlemsstat /inom EU/ får inte behandlas diskriminerande i fråga om social trygghet d.v.s. sociala förmåner vid sjukdom, graviditet, invaliditet, ålderdom, till efterlevande, vid olycksfall i arbetet, yrkessjukdom, dödsfall, arbetslöshet samt familjebidrag.”

”Försäkrings- anställnings- eller bosättningsperioder i olika medlemsstater /inom EU/skall läggas ihop vid beräkning av de sociala förmånerna. Pensioner och olika former av livräntor skall kunna överföras till Marocko. ” /…/ ”Familjebidrag skall utgå till tunisiska familjemedlemmar bosatta i Gemenskapen, och pensioner samt olika former av livräntor skall fritt kunna överföras till Tunisien.”

Artikeln avslutas med brasklappen att ”medborgare i en medlemsstat skall ges motsvarande/samma behandling” i Tunisien respektive Marocko. Som om dessa arabstater skulle ha samma välfärdsssystem som t ex Sverige!

I Barcelonadeklarationen återfinns samma hyckleri i formuleringen om att man skall eftersträva ”creating an area of shared prosperity.” Vilka som får står för den fördelningspolitiken och som förväntas dela med sig av välfärden vet vi bara alltför väl!

Arabiseringen av EU – ett demokratiskt underskott

Magnus Karaveli skrev för ett tiotal år sedan att ”nationalismen /är/ grunden för demokratin. Nationalstaten har utgjort en arena för demokratin. En europeisering som drivs alltför långt, som tar makten från nationalstatens institutioner, kommer därmed att urgröpa demokratin.”

Vart en ”arabisering/islamisering som drivs alltför långt ….” kommer att leda vågar man inte ens tänka på!

Hur avser EU att slå vakt om demokratin i intimt samarbete med stater och regeringar, som varken accepterar eller respekterar demokratin och dess grundläggande värderingar som t ex åsikts- yttrande- och religionsfrihet?

I reglerna för EU:s biståndssamarbete med de sydliga partnerländerna, MEDA, finns visserligen krav på respekt för mänskliga rättigheter, demokratins grundläggande fri- och rättigheter samt rättsstatens principer. (3) Bl.a. finnes en ”suspensionsklausul” som föreskriver att EU kan vidta sanktioner mot de länder ”som inte uppfyller dessa grundläggande förutsättningar. ”

Vilken trovärdighet anser Ni att dessa – till intet förpliktigande - regler har? Anser Ni att de arabiska partnerländerna lever upp till dem? Vilka sanktioner har EU hittills vidtagit mot de arabstater som inte uppfyller ”dessa grundläggande förutsättningar”? I vilka sammanhang och mot vilka arabstater har ”suspensionsklausulen” använts?

Vidare garanterar Barcelonadeklarationen att en ”greater understanding among the major religions present in the European-Mediterranean region will facilitate greater mutual tolerance and cooperation. Support will be given to periodic meetings of representatives of religions /…/ with the aim of breaking down prejudice, ignorance and fanaticism and fostering cooperation at grass-roots level.” I deklarationen hänvisar man till ett möte i Stockholm den 5-17 juni 1995, där dessa krav fastlades. Så nu vet vi varifrån all propaganda för islam och alla krav på vår förståelse av muslimerna kommer! Toleransen och respekten är som alltid i västs s.k. dialoger med araberna ensidig! Det finns ju hittills ingenting som tyder på att EU:s arabiska partner ålägges samma krav på respekt för kristendom (eller judendom) som vi förväntas visa islam och muslimerna!

I det första kapitlet av Barcelonadeklarationen - Politiska och säkerhetspolitiska frågor - förband sig parterna att bl a ”förstärka sitt samarbete i syfte att förebygga och bekämpa terrorism, särskilt genom ratificering och tillämpning av de internationella avtal, som de undertecknat, genom anslutning till sådana avtal samt genom andra lämpliga åtgärder.” Hur tycker statsministern och utrikesministern - med tanke på vad som hänt i bl a Madrid och London - att EU lyckats med detta?

Några punkter i deklarationen rör invandringen till EU. Bl.a. säger man sig vilja bekämpa illegal invandring. Hur har EU sedan 1995 lyckats med detta? Vidare statueras att ”de legala invandrarnas levnadsförhållanden i unionen skall förbättras.” Med tanke på de hundratals miljarder den gigantiska importen av bl.a. araber kostar de svenska skattebetalarna är detta en passus som svenska regeringar såväl till vänster som höger utan några som helst restriktioner tagit till sig !

Har de krav på slopade viseringar till EU-länderna, som särskilt Maghrebländerna och Egypten drivit i sina respektive associeringsavtal, tillgodosetts?

Andra punkter som svenska makthavare till fullo accepterat är de som rör kraven på att européerna skall ”respect and ensure respect for diversity and pluralism in their societies, promote tolerance between different groups in society and combat manifestations of intolerance, racism and xenophobia.” Detta accepterande har i årtioenden resulterat i för skattebetalarna dyrbara men meningslösa s.k. antirasismkampanjer och hetsiga angrepp på alla som dristat sig till att kritisera den förda invandrings- och integrationspolitiken.

Barcelonadeklarationen innehåller också direktiv för media som åläggs sträng självcensur: ”they /utrikesministrarna/ reaffirm that dialogue and respect between the cultures and religions are a necessary pre-condition for bringing the peoples together. In this context the stress the importance of the role of mass media can play in the reciprocal recognition and understanding of cultures as a source of mutual enrichment” (Sic!)

I detta sammanhang vill jag gärna citera professor Per Bauhn, som i SvD den 2 mars 2006 under rubriken ”Rädsla för våld kallas ”tolerans”” konstaterade ”Att fjäska för fanatiker var en dålig policy 1933, när man i de nordiska länderna /också/ uppmanade den egna pressen till ”ansvarsfullhet” för att inte stöta sig med Hitler. Det torde vara en dålig policy också idag i mötet med den radikala islamismen:”

Vems värderingar skall gälla?

Hur ställer sig den svenska regeringen till arabernas uppfattning att ”samarbetet är alltför eurocentrerat” ? - ”Särskilt Egypten har reagerat starkt mot vad man uppfattar som försök att racka på arabländerna västerländska värderingar i paketform.” (1) Hur ställer sig regeringen till de arabiska kraven på ”större respekt för och hänsyn till arabiska värderingar och förhållanden”? (2)

Det vore onekligen intressant att få veta vilka dessa ”arabiska värderingar” som skall ”respekteras” är! Sharia? Taqija? Inskränkningar i demokrati och yttrandefrihet? Stening av kvinnor som misstänks för otrohet? Könsstympning av småflickor? Gruppvåldtäkter? Tvångs- kusin- barngifte? Dödsstraff? Offentliga avrättningar? Terrorism? Eller vad?

En annan passus som väcker frågor är att ”the Euro-Mediterranean partnership must contribute to improving the living and working conditions and increasing the employment level of the population in the Mediterranean partner states, in particular of women and the neediest strata of the population.” Hur EU – som inte ens kan “skapa” arbeten åt sina egna befolkningar och ännu mindre till de araber (och afrikaner) som invandrat till Europa - skall lyckas med detta i arabstaterna är en gåta!

Jag misstänker på goda grunder att denna passus är grunden för den ihärdiga propaganda EU:s politiker och storföretagare bedriver för en ökad utomeuropeisk arbetskraftsinvandring! Politikerna har m.a.o. kommit på att import av arabisk s.k. arbetskraft är nödvändig för att - som det brukar heta - ”garantera fortsatt välfärd i Europa”. Den välfärd som araberna inte lyckats skapa i sina egna hemländer skall de alltså nu bidra med för att berika Europa! Tror man på detta tror man förmodligen också att jorden är platt, att månen skall trilla ner, att tomten kommer med julklapparna och storken med de små barnen!

Hur mycket betalar svenska skattebetalare till Barcelonaprocessen och MEDA?

Som finansiär av det europeisk-arabiska projektet vill jag också veta hur stor budgeten för MEDA III under innevarande sjuårsperiod 2007-2013 är samt hur stor andel Sverige bidrar med.

Redan i den första Barcelonadeklarationen fastslogs att “the economic and financial partnership /…/ will be based on a substantial increase in the European Union’s financial assistance to the partners.” Finns det enligt regeringens uppfattning några som helst begränsningar för denna ”substantiella ökning av EU:s ekonomiska bistånd” till araberna?

Enligt Barcelonadeklarationen 1995 avsatte EU 4 685 miljoner euro (ecu) av sin budget för samarbetsperioden 1995-99. Dessutom beviljade Europeiska Investeringsbanken, EIB arabstaterna ett substantiellt biståndslån. En uppsjö av bilaterala bidrag för diverse enskilda projekt från medlemsstaterna garanterades också av EU-kommissionen.

Enligt regeringens PM 2003-05-21 uppgick MEDA-biståndet under perioden 2000- 2006 till 5,35 miljarder euro! EIB tillsköt för 2000-2007 6,4 miljarder euro som biståndslån. Ytterligare en miljard euro avsattes som reserv. I PM:et konstaterades att ”biståndet från EU således under de kommande sju åren totalt beräknas uppgå till 12,75 miljarder euro.”

Hur har det f.ö. gått med planerna för och finansieringen av den Eurotunnel som Spanien och Marocko 2003 enats om att bygga? Står Spanien – d.v.s. EU - ensam för kostnaderna för denna tunnel eller bidrar även Marocko? Kommer Spanien ensam att ta ansvar för den ström av s.k. ”flyktingar” som förväntas utnyttja tågtunneln för att ta sig till Europa?

Avslutningsvis…

EU har genom sydutvidgningen under mottot ”A wider Europe” slagit in på en mycket farlig väg och har sanktionerat den förutsägelse Algeriets president Houari Boumedienne framförde i FN:s generalförsamling 1974: ””One day millions of men will leave the southern hemisphere of this planet to burst into the northern one. But not as friends. Because they will burst in to conquer, and they will conquer by populating it with their children. Victory will come to us from the wombs of our women.”

Med tanke på den fara demokratin och Europas demografiska utveckling utsätts för genom EU:s sydutvidgning samt p.g.a. de gigantiska ekonomiska uppoffringar, de europeiska skattebetalarna måste göra för projektets genomförande vill jag än en gång hänvisa till Michel de Montaignes kloka ord: ” Vid randen av en avgrund finns blott en sak att göra: ta ett steg tillbaka.”

Varför inte även betänka Salman Rushdies varning för ett tiotal år sedan: ”Om 25 år kommer vi att undra varför vi i toleransens och acceptansens namn bakband våra händer, slet upp våra strupar och gav upp det västerländska samhället.”