De nakna kvinnorna i Sverige

Slöjdebatten är ständigt aktuell i Sverige, i Europa, likaväl som i de muslimska länderna. Muslimer lämnar aldrig islam, inte ens den muslimska feminismen i muslimska länder, inte heller i Sverige.

Föraktet för kvinnor i väst är en del av muslimsk propaganda från imamer och andra politiska ledare, och även de muslimska kvinnorna anser att svenska kvinnor går nakna på stan och jagar män istället för att sköta hem och familj. Svenska kvinnors liv är sexualiserade och fördummade av muslimer, oavsett om man är sekulär muslim eller fundamentalist.

Kvinnor är antingen avklädda eller påklädda, enligt muslimsk kvinnosyn, och jag blir bedrövad över att det ena kvinnoförtrycket tar ut det andra i muslimers syn på den "riktiga kvinnan".

Ansiktsmimik, ögonkontakt och kroppspråket som anses vara viktigt för mellanmänsklig kommunikation och för barns utveckling talar man inte om. Jag undrar hur barn till dessa klädstycken känner då de är ute med sin mamma. Det blir röstläget och den kroppshållning som möjligen avslöjas, som vägleder barnet.

Burkan och slöjan används ibland som en feministisk strategi i muslimska länder, där kvinnor säger att de får ta del av mannens samhälle bara de är väl påklädda, och på så vis tar sig ut i samhället och in i moskéer. Detta är inte vad vi i väst förknippar med rätten att kunna ta del av samhället och fungera i en demokrati. Och i vilka arbeten och i vilka miljöer kräver man nakenhet av kvinnor i Sverige?

I svenska sammanhang krävs inte avkläddhet på samma sätt som påkläddhet krävs i dessa länder. Det anser jag vara skilda diskussioner.


En muslimsk ung kvinna på en blogg som Tankesmedjan Feminix råkat på, går så långt som att visa uppskattning för paraden av kvinnor på bilden nedan i sin iver att försvara slöjan och islamsk kvinnosyn.

Saxade delar från inlägget från Tankesmedjan Feminix:

"Visste ni att det är våra svenska blickar på slöjbärande kvinnor som är förtrycket? Nej, det visste inte jag heller. Men nu har jag blivit satt på plats av en rättrogen muslim.

Kvinnor som bär slöja är förtryckta, men inte av tvånget att bära slöja utan av blickarna från oss som är nakna utan heltäckande slöjor.

Läs mer på denna "avslöjande" muslimska blogg: Ungdom i islam

Från bloggen:

"Alla kvinnor med slöja blir förtryckta eftersom:

När en beslöjad kvinna går på gatan får hon hemska blickar och hemska kommentarer!

När en beslöjad kvinna söker jobb tittar dem mer på hennes slöja än på hennes CV.

När en beslöjad kvinna diskutterar med vem som helst om religion ska varje person säga någonting om hennes slöja, 'hur man inte kan fatta att man gör något sådant'!

Det är förtryck eftersom beslöjade kvinnor ständigt får höra att man borde ta av sig slöjan och klä sig som alla andra svenskar!

Beslöjade kvinnor har det jättejobbigt ENDAST PÅGRUND AV ATT ALLA I SVERIGE VILL ATT DE SKA GÅ RUNT NAKNA HELLRE!

Är detta ett fritt land? NEJ , det är ett land som förtrycker kvinnor i slöja! Så skäms sönder alla ni som säger att dessa kvinnor är förtryckta av MÄN eftersom de har på sig slöja!"

Det är VI som förtrycker slöjkvinnorna, Tankesmedjan Feminix




"Slöjan eller hijab (arabiska för att skyla sig) intar en central roll i diskussionen om kvinnans ställning i muslimska länder. Hijab kan sägas innebära så mycket mer än bara en slöja; ordet betecknar också ett sätt att vara för kvinnor – inte tala eller skratta för högt, inte röra sig ute bland folk i onödan. Den tolkas på olika sätt, ”i ett spektrum från en personlig och from hållning gällande både män och kvinnor till ett tvingande påbud gällande kvinnors klädsel utanför hemmet, genom olika former av slöja”."

(sid 19-20, Kvinnors rättigheter, En översikt och en fallstudie, Författare: Eva Smedberg och Nelli Kopola. MENA-projektet, Delstudie 13, 2000, Utrikesdepartementet, Enheten för Mellanöstern och Nordafrika.)

Ju närmare makten den iranska kvinnan befinner sig, desto mera noggrann måste hon vara med sin klädsel. Måste hon använda händerna i jobbet – i sjukvården, i affärerna, eller i bilen – har hon ”machne’e”, en hopsydd svart fyrkant som ramar in ansiktet och faller ner över den vida svarta kaftanen, ”roupush” som går ner till vristen, till de svarta strumporna och bastanta svarta skorna. I sjukvården är machne’en ofta vit, liksom på småflickors skoluniform. (Flickor förväntas enligt Koranen inte täcka huvudet förrän de har börjat menstruera, men precis som i alla andra länder vill små flickor se ut som stora flickor, och i Iran gäller hijabtvånget från sju års ålder.)

Behöver kvinnan bara prata i jobbet och dessutom representerar regeringen som absolut inte vill dra på sig kritik från konservativt håll, har hon chador, omsorgsfullt nervikt i pannan och gärna dragen snett över hakan.

En chador får aldrig ha någon form av hopfästningsanordning, inte ens en säkerhetsnål, och är därför ett säkert sätt att se till att kvinnorna inte använder sina händer i onödan. Vid behov får de bita tag om kanterna och hålla fast chadorn med tänderna."
(ibid sid. 13)







Den iranska "nationaldräkten", chadorn, används av iranska kvinnor som en markering mot männen och mot de arabiska kvinnorna, och skapar en iransk kvinnogemenskap.

Så anses svenska kvinnor vara de värsta rasisterna, näst efter de svenska männen...

“Pahlavidynastins försök att modernisera Iran genom att avskaffa chadorn blev en kort och misslyckad parentes, och det lär dröja länge innan tvånget för samtliga kvinnor att klä sig i hijab (= att täcka hela kroppen utom ansikte och händer) kommer att avskaffas. Det har inte bara med islam att göra, utan också med nationen och traditionen.

Den svarta chadorn, det heltäckande skynket (ordet betyder faktiskt tält) används mest i Iran, och är ett slags nationaldräkt som många, också västerländskt uppfostrade och liberala kvinnor, är stolta över att bära. Den skapar en känsla av gemenskap mellan kvinnor från vitt skilda sociala skikt, eftersom den effektivt döljer alla tecken på rikedom. Samtidigt skiljer den iranska kvinnor från arabiska, en viktig nyans i det nationalistiska Iran.”

(Stycket saxat från sidan 8, De feministiska paradoxerna i Iran, Rädsla förvandlad till mod, Två perspektiv på de iranska kvinnornas situation, Författare: Eva Marling och Sholeh Irani.
MENA-projektet, Utrikesdepartementet, Enheten för Mellanöstern och Nordafrika, Delstudie 7, 1999)


Vi har redan en lagstiftning som skyddar kvinnor i Sverige, vi behöver inte använda slöja och burka eller chadorn för att säkra vår heder och för att lyda lagen, som i muslimska länder. Eller för att göra något slags feministiskt genombrott i samhället för att visa att kvinnor har rätt att ta plats var som helst.

Likaså i Finland mig veterligt, men trots detta så gillar pseudonymen Rosa Liksom burkor och fotograferar dem i den finländska naturen:


"Sju burkor sittande i sommargula rapsfält, strosandes i en snötäckt skog och med vinden rivandes i de blå tyglagren på en sten vid havet.

Det började med att jag målade finska landskap. Men det är inget traditionellt landskapsmåleri. Målningarna börjar där naturen slutar och kräver något slags figurer. Det blev kvinnor i burka. Burkan jag använder kommer från Afghanistan, har samma färg som den finska flaggan och är mycket vacker. Men det är förstås inte bara det estetiska jag är ute efter. Jag är även intresserad av att utforska kvinnors situation i muslimska länder, säger Rosa Liksom.

Efter målningarna kom idén till en film, och i den är det du och dina vänner som bär burka. Hur var det?

Det var jobbigt först, jag kunde inte andas och såg ingenting, men redan efter några timmar gick det lättare. En kvinna hade panik hela tiden, en annan upplevde att hennes identitet försvann där under. Andra sa att de kände sig trygga och skyddade. Jag tyckte om att jag kunde observera folk runt omkring utan att de såg mig."

Det är denna effekt männen vill ha då kvinnor ska bära en burka. Det stärker den kontroll de har över kvinnan. De som upplever en trygghet i burkan anser jag blir utnyttjade, de ska skrämmas för de andra, de som inte är som hennes make, de som vill henne ont. Kvinnor ska i dessa länder möjligen få se, men de ska inte ses. Kvinnans identitet ska försvinna, och hon ska bara vara ett stycke täckt kött.

Men det stör inte denna konstnär:

"Enligt islam ska kvinnor täcka hår och kropp. Burkan är en extrem form av det och förknippas ofta med kvinnoförtryck. Vad tänker du om det?

Frågan är vem som bestämmer hur kvinnorna ska klä sig. Om de är tvungna är det en annan sak än om de själva väljer att ha burka. Under arbetet har vi diskuterat det här mycket, men vi har även pratat om det västerländska modet att gå runt nästan naken.

Skulle du kunna bära burka till vardags?

Nej det vill jag inte. Men jag förstår kvinnor som vill det."

Rosa sätter burkaklädda kvinnor i den vackra finländska naturen, DN På Stan





Norska journalisten och författaren Åsne Seierstad blev riktigt känd för oss svenskar med sina rapporter från kriget i Irak, men har även vistats i Afghanistan och hon skriver följande i en bok om sin tid där:

"Det som provocerade mig var alltid ett och detsamma: männens sätt att behandla kvinnorna. Männens överlägsenhet var så inpräglad i dem att den sällan ifrågasattes".

"Hon tappar bort henne hela tiden. Den böljande burkan blir till vilken som helst annan burkha. Himmelsblått överallt. Hennes blick dras mot marken. I gyttjan kan hon skilja hennes smutsiga skor från de andra smutsiga skorna. Hon kan se kanten på de vita byxorna och skymta fållen på den purpurröda klänningen över dem. Med blicken mot marken går hon omkring i basaren efter den fladdrande burkhan. En höggravid burkha kommer pustande efter. Hon försöker hålla jämna steg med de två första burkhornas energiska steg... De går vidare och vrider huvudena åt alla håll för att se sig omkring. Burkha-kvinnorna är som hästar med skygglappar, de kan bara se åt ett håll. Där ögat smalnar går trådgallret över i tjockt tyg som inte medger några blickar åt sidan. Hela huvudet måste vridas. Ytterligare en av burkha-uppfinnarens små knep: en man ska kunna veta vem eller vad hans hustru följer med blicken"

"Burkhan med deras egen lukt. Eftersom så lite luft slipper in och ut har varje burkha sin särskilda lukt. Bibi Guls burkha osar av den obestämda dunst hon omger sig med, gammal andedräkt blandad med söta blommor och något surt. Leila luktar svett och matos. Egentligen stinker alla burkhor i familjen Khan av matos eftersom de hänger på spikar utanför köket. Nu är kvinnorna alldeles rena under burkhorna och kläderna, men grönsåpan och det rosa schampot kämpar mot övermakten. De får snart tillbaka sin egen dunst som burkhorna trycker ner över dem. Lukten av gammal slavinna, lukten av ung slavinna."

Ur Åsne Seierstad ”Bokhandlaren i Kabul” Månpocket 2003.