Funderingar

De flesta människor har en naturlig känsla för familj och religion. Man tänker på sina föräldrar och alla de gamla som kanske är döda nu men som betytt något för en. Likaså känner man livet spritta inom en som gudomlig gnista. Det är egentligen självklart, men vissa slår mynt av det. Med många ord vill de förföra en att överge sina naturliga instinkter och bli en del i den myrstack som de kallar mänskligheten. Men vi är inte skapade på det viset.

Det vi kallar civilisation är mänsklighetens försök att ge en illusion av att vi fortfarande lever i små grupper. Gud bevare den illusionen därför att den dag vi blir av med den blir livet ganska trist. Vill du känna hur det känns, gå över gata i Shanghai tillsammans med ett par tusen människor. Kineserna har ändå klarat det ganska bra, deras civilisation är dock flera tusen år gammal, utan avbrott.

Det är annorlunda i den muhammedanska världen, den började för drygt 1300 år sen, och det som var innan betraktas som icke-existerande, mörkrets tid. Ännu en illusion, alla ska följa den store ledaren, han som ligger i sin grav och fjärrstyr allt med sin koran. Någon religiositet finns inte i det där, inte heller någon känsla för familjen. Allt är underordnat det heliga kriget i en ruskig hierarki där bror ställs mot bror, kusin mot kusin, klan mot klan osv.

Redan i det gamla Sparta försökte man slå sönder familjen och göra barn till lydiga soldater. Vi måste vara vaksamma mot folkförförarna, antingen de heter Marx eller Muhammed eller visar sig på TV.