Från Hodjas blog: Bruce Walker’s The Swastika Against the Cross
I denna ordentligt fokuserade, ovanligt kraftfulla bok fyller Walker en lucka som nästan alla historiker av det nazistiska Tyskland lämnar.
Närmare bestämt visar Walker - bevisar verkligen - att Hitlers krig mot judarna bara var upptakten till kriget han planerade att föra mot kristendomen. Och han river prydligt prydligt sönder den rådande myten om att kristna, särskilt katoliker, stått passiva medan Hitler och hans nazistiska stormtrupper inledde sina vidriga planer på att befria Tyskland och Europa från dess judar:
"Nazisternas religion var mycket närmare islam eller hinduism än den var till kristendomen. Nazisterna hatade kristendomen och var ganska öppna om detta. En del av anledningen till att nazisterna hatade judarna så mycket var att judarna skulle ha "lurat" arierna att acceptera kristendomen ... och det är ingen tvekan om att kristendomen själv skulle ha konfronterats med en Förintelse om nazisterna inte besegrats i krig .... kristna gjorde också motstånd mot nazisterna och dessa kristna betalade ett fruktansvärt pris för sitt trots."
Genom hela "Svastikan Mot Korset" citerar Walker ett häpnadsväckande antal böcker och essäer publicerade på 1930-talet som drar just denna slutsats.
måndag 6 april 2009
Hitlers plan: efter Förintelsen av judarna stod de kristna på tur
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Vilket påhitt. Om samma regler hade tillämpats för kristna som för judar hade alla tyskar fått åka till utrotningslägren med enkel biljett. Inklusive Hitler själv som var katolik fram till sin död.
Däremot hade ALLA religösa organisationer behandlats med hårdhet och en hel del ledare säkert dödats om de satt sig till motvärn.
Anonym, du motsäger dig själv. "Alla tyskar" på den tiden var tvungna att hålla med nazisterna.
"Först kom de för att hämta judarna
men jag höjde inte min röst
för jag var inte jude.
...
Sedan kom de för att hämta mig
och då fanns ingen kvar
som kunde tala för mig."
Martin Niemöller, tysk präst
"När man talar om Hitlers teologi är det omöjligt undvika reflektionen att naziriket hade goda förbindelser med Stormuftin av Jerusalem, det Muslimska Brödaskapet och andra företrädare för dåtidens islam. Vad betydde detta för Hitlers Gudstro?
Hitlers teologi förvandlas under 1920-talet till en politisk religion som efter 1933 blir alltmer komparabel med Hitler som individ, Führer. Hitler är, utifrån sin specifika uppfattning om Gud, konsekvent när han hävdar att när han arbetar på sitt livsverk så är det på Guds uppdrag: ”Jag menar att jag idag handlar i den Allsmäktige Skaparens anda. När jag tar avstånd från judarna så kämpar jag för Herrens verk” (Hitler i Min Kamp, 1925). Försynen har givit honom uppgiften att ”befria världen från en sammansvärjning, som på ett skrupulöst vis underordnar folkets lycka den egna egoismen”. Detta sisyfosarbete krävde en organisation som var målinriktad - alla medel tillåtna - och som var diktatoriskt gudsinspirerad. Också här faller i ögonen likheterna mellan Hitlers delvis uppnådda mål och strängt islamska staters praxis."
http://caveforspositionnr3nyasvartafanor.blogspot.com/2008/03/hitlers-teologi.html
Lärdomen man ska dra är att kristna kyrkors "dialog" med islam är dödfödd.
I boken Le Matin des Magiciens av Louis Pauwels och Jacques Bergier ca 1960 beskrivs hur Adolf Schicklgruber (jo, hans far hette Schicklgruber som liten) i ett "bordssamtal" med Danzigs "Gauleiter" sagt att han själv, personligen sett "den nya människan" -- Hin Håles avkomma -- och blivit dödsförskrämd.
Det är åt det hållet som Adolfs andliga lojaliteter ska sökas.
Skicka en kommentar