lördag 28 juni 2008

Medvetenheten sprider sig - nu också i New York Times



Framgångarna i Irak börjar äntligen rapporteras i politiskt korrekta main stream media (MSM), till exempel The New York Times.

Punditokraterna skriver: (med reservation för min översättning, läs gärna originaltexten)

Varför möts nyheterna om framgång inte bara med sund skepsis, men med uttalad bitter motvilja i vissa kretsar?

Der är förmodligen flera samverkande orsaker, varav de mest framstående nog är:

Envishet
Motviljan mot att lämna en redan intagen ståndpunkt är en mänsklig svaghet vi alla känner (and how). Har man en gång skrivit den stora förkromade artikeln om att kriget i Irak var ett misstag, som inte kunde sluta i annat än fiasko, är det helt enkelt för surt att behöva medge att man tog fel. Det förunderliga är varför man dock intog den defaitistiska ståndpunkten till att börja med. Här skall man nog söka ett supplerande svar i några av de andra orsakerna.

Anti- (insätt här)
Det är en av den pubertära människans första och viktigaste insikter, att den som är negativ, låter klok. Några kommer sen aldrig vidare. Här på bloggen har vi berömt Stjernfelt & Thomsens, Kritik af den negative opbyggelighed (här), och boken står fortfarande som den mest underhållande analysen av det fenomenet. Många, och väl inte bara i MSM, väljer att vare anti-ett-eller-annat, typiskt anti-USA eller, om man bara är lite mer sofistikerad, anti-Bush, eller mer generellt anti-Väst. De olika anti’erna kan sen strida inbördes om huruvida de överhuvud har något gemensamt. En god del av de journalister som är anti-Irakkrig i MSM, förefaller bara oreflekterat att uttrycka detta fenomen. Men de har nog inte klart för sig att de med sin negativa rapportering föder en annan mycket stark bevekelsegrund, som man normalt finner på den motsatta flygeln, nämligen

Rasism
Begreppet är strängt taget fel och efterhand så utskämt att det har mist sin ursprungliga betydelse. Här används det i sin utvattnade form, att man tillägger personer vissa egenskaper, normalt negativa, enbart för att de har ett bestämt ursprung, är födda på ett bestämt ställe eller har en bestämd nationalitet (egentligen chauvinism), eller en bestämd religion. Där anti-Bush är den dominerande grunden till att vara emot insatsen i Irak på vänsterflygeln, förefaller denna form av rasism att vara ganska utbredd på högerflygeln. Tänka sig, att vi kunde vara så dumma/naiva, att vi trodde, att man kunde göra muhammedaner till demokrater, hörs det ofta från även ganska trevliga människor. Det finns en del journalister, som vet bättre, som ändå i kampens hetta har uttryckt sådana synpunkter. Efterhand som demokratin i Irak lever vidare, blir det sådana saker som de knappast kommer att önska att bli påminda om i framtiden.

Pacifism
Slutligen är det den bekväma fickpacifismen, som inte verkar vara knuten till någon bestämd flygel. Skall man försöka en uppdelning, så är det väl att på vänsterflygeln finns den i en vi-vill-gärna-hjälpa version, men där hjälpen enbart skall bestå i att göra skojiga insamlingar och festliga stödkonserter. Här kombineras den ofta med anti-fenomenet, så man nöjer sig med at vrida sina händer och säga att något bör göras i stället, men så snart någon lägger an till att faktiskt göra något åt problemet, så blir man anti och ropar att det hela bara handlar om olja/makt/pengar. På högerflygeln finns pacifismen normalt i en mer ensidig det-angår-oss-inte version, for de mer mjuka ofta blandat med lite de-kan-ju-bara-själva-göra-uppror-och-införa-frihandel.
Den sista orsaken som skall anföras här, är – som ett försonande drag till våra trofasta kommentatorer – denna

Det slutar olyckligt
Denna hållning är helt förnuftig, om man menar att en militär insats kommer att skapa fler problem än den löser. De krigsmotståndare som har hört till detta läger har jag full respekt för. Men om det verkligen var den enda orsaken så borde man väl visa glädje, när det visar sig, att det ändå inte blev så. I så fall måste vi nog ty oss till de ovannämnda orsakerna för att finna förklaringen.
Härmed over and out, sommarferien sänker sig.

3 kommentarer:

Knute sa...

Jag instämmer bara till 99 procent. Den resterande procenten är ett frågetecken om man kan göra muhammedaner till demokrater. Islam är oförenligt med demokrati. Jag vet inte hur de irakier som vill ha ett demokratiskt samhälle ska kunna balansera hotet om dödstraff om de lämnar islam.

Knute sa...

Terrorn på 70-80-talet, både för egen hand, genom RAF och Röda brigaderna, påförde vänstersidan stor skada. Man romantiserade våldet, och har fortsatt att bygga myter, bl.a. om Baader-Meinhofs självmord osv. I tillägg idealiserade man tredje världen-våldet, speciellt palestiniernas. Den emotionella identifieringen med palestiniernas våld har varit en bro till att acceptera våld mot civila. Därför att offren var israeler har det fört till en smygande antisemitism, och något liknande har skett i Irak.

Vänstersidan har ingen sympati med amerikanerna som blir dödade i Irak. Men heller inte med shiaerna och sunnierna som dödar varandra. Awakening Counsils, medborgarvärnet i sunni-områdena, har inte väckt någon begeistring i medierna, trots att det är förnuft och självbevarelsedrift som ligger bakom. Man har emotionellt handikappat sig själv genom ha som utgångspunkt att rationalisera våldet.

document.no

Knute sa...

Ligesom religiøsitet bør venstreorienterethed studeres som et psykosocialt fænomen: Hvad får folk til at tro på noget, der først og fremmest er forestillinger og alternativer inden i hovedet på dem selv.

länk

Både islam och vänster är masspsykoser

Skicka en kommentar